Teoretiskt kan en flicka bli vad som helst
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi som inte var med” är titeln på en bok som ett lite bittert gäng skribenter gav ut för några år sedan. Den handlar om oss som inte fick vara med om 1968. Vi som inte var födda när revolutionen snart skulle komma, den som skulle lämna plats för den nya, befriade, jämställda människan. Vi som föddes efter -68 blev tonåringar på attaché-portföljernas och Unga Aktiesparares 80-tal. Människans befrielse handlade mer om att starta eget än om att störta den rådande samhällsordningen. Rödstrumpor hade gått ur modet.
Det är inte förrän vi pratar jämställdhet på fikarasten på jobbet som jag inser att jag ändå faktiskt tror på den. På revolutionen. Det börjar med en diskussion om det här med att ta reda på ofödda barns kön. Det är lätt med ultraljud. Men nu för tiden spelar det väl ingen roll om det blir en pojke eller en flicka? I dag kan flickor också ta studenten, föra familjens namn vidare, ta vilket yrke som helst. Till och med bli fotbollsproffs. Då borde det väl vara rimligt att anta att samhället kommer att vara helt jämställt om tjugo år, när de som föds i dag är vuxna?
Så mycket har ju hänt, bara sedan 80-talet. Riksdagen har blivit världens mest jämställda parlament. Sverige har fått en radikal kvinnofridslagstiftning, jämställdhetsombudsman och jämställdhetsplaner. Könsrollerna har utmanats, homosexualitet är inte längre klassad som en sjukdom, och Jonas Gardell hamnar på tio-i-topp-listan över svenska idealpappor.
För fullständig jämställdhet är tjugo år ändå en alltför kort tid. De första fem kvinnorna valdes in i riksdagen redan 1921. Det tog sjuttio år för riksdagen att bli någorlunda jämställd.
Sverige var visserligen först i världen med en modern föräldraförsäkring, som gjorde det möjligt för både mamma och pappa att få betalt för att vara hemma med sina barn. Men trots att den infördes redan för trettio år sedan tar män fortfarande bara ut 17 procent av föräldraledigheten.
Rent teoretiskt kan en flicka bli vad som helst. Men en femtedel av männen på arbetsmarknaden arbetar inom yrken där 90 procent av jobbarkompisarna är män. Lönediskrimineringen har knappt minskat alls under de senaste tio åren. Om inget radikalt händer kommer det att ta minst sextio år till innan kvinnor tjänar lika mycket som män. Dagens dagisbarn hinner gå i pension.
År 2004 är det en radikal, ja närmast utopisk, målsättning att inte mer än tre fjärdedelar av dem som bestämmer i börsbolagens styrelser ska vara män. Bolagen klarar inte av att ens nominera 25 procent kvinnor till styrelsevalen.
Visst kan en dotter behålla sitt efternamn när hon gifter sig. Kvinnor är liksom barn fortfarande sina förnamn. De kallas Mona, Wanja eller Maud. Bara killar får heta Persson, Leijonborg eller Reinfeldt.
Det tog 67 år innan Sveriges största ungdomsförbund fick sin första kvinnliga ordförande 1984. Anna Lindh var SSU:s ordförande i sex år. Sedan dess har fyra killar avlöst varandra. Det får Anna Lindh att framstå som ett enastående undantag, som en parentes.
2004 är de nyföddas kön fortfarande avgörande. Tjejer och killar behandlas olika i skolan, i arbetslivet, i politiken. Om de små flickor och pojkar som föds i dag ska leva i ett jämställt samhälle om tjugo år krävs det inget mindre än en revolution.
Idag avslutar socialdemokraterna sin mellankongress. Det är ett parti som i 115 år styrts av män och manliga ordförande. Nästa socialdemokratiska partiledare borde bli en kvinna. Det skulle vara revolutionerande. Ändå är vi många som tror att det är möjligt.