Vår beredskap är inte bättre än talgoxens
Det extrema vädret är redan på väg
Det har gått en dryg vecka sedan vårdagjämningen. Nu är dagarna längre än nätterna. Och för varje vecka blir det lite ljusare.
I norr betyder det vårvinter. Bländande vita snövidder, dropp från taken och dagsmeja. Jag vet att jag har skrivit det förut, men måste inte det vara ett av svenskans vackraste ord?
I söder har våren redan kommit på riktigt. Blommande lökväxter, formationer av svanar på himmelen som trumpetar sin väg norrut och gatuförvaltningen som sopar ihop vinterns sand.
Det dröjer inte innan gatuserveringarna öppnar och kunderna kan sitta i solen och njuta.
Här hemma har osynliga bäckar strömmat fram under frusna skoterspår och underminerat isskorpan tills den brister. En inlandsis i miniatyr som drar sig tillbaka, precis som jordens riktiga glaciärer.
Så här års är själva naturen extrem, på ett bra sätt. Att säga att värmen skulle vara ett problem är svårt i början av april. I alla fall i vårat land. Vi längtar ju så intensivt efter våren, precis som vi gör varje år.
Så här års är själva naturen extrem, på ett bra sätt
Ändå vet vi ju att planeten blir varmare. Larmrapporterna duggar tätt och förra året ska ha varit det varmaste som uppmätts på planeten. Klimatförändringarnas effekter i form av till exempel extremt väder är inte något som ligger i framtiden. Stormar, torka och skyfall är redan här, och värre lär det bli, om nu inte Golfströmmen kollapsar.
Då blir det å andra sidan riktigt kallt.
Inte ens om utsläppen av växthusgaser skulle stoppas i morgon skulle vi slippa det det extrema vädrets konsekvenser. Vi måste helt enkelt anpassa oss, samtidigt som vi ställer om.
På Myndigheten för skydd och beredskaps hemsida finns hot och riskplanerna för de mest översvämningshotade orterna prydligt uppställda. 25 stycken är de. Stockholm och Göteborg, Haparanda och Falsterbo till exempel.
Trots det är det svenska samhället inte förberett. Vi har helt enkelt inte beredskap, inte för det här heller. Fråga människor i Rättvik eller Åre som i augusti såg stora delar av sina samhällen spolas bort efter ett ovanligt kraftigt regn. Eller fråga människorna i Kårböle och Älvdalen där skogsbränderna rasade 2018.
Att vi inte är ensamma om vår oförmåga att hantera naturens krafter är en klen tröst. En sammanställning från EU-ländernas regeringar i Europeiska rådet ger exempel. Jag ska inte trötta er med en massa siffror, men några exempel kan jag ändå inte låta bli att nämna.
De senaste 40 åren har skogsbränder i EU ödelagt en yta som motsvarar två Portugal. Mellan 1980 och 2020 räknar forskarna med att 138 000 människor i EU har dött på grund av extremväder och händelser som har med klimatförändringarna att göra.
I pengar kostade extremt väder EU-länderna 487 miljarder euro under samma period. Det är dubbelt så mycket som EU:s totala budget för ett år. Dyrast blev det för danskar och österrikare.
Så där skulle man kunna fortsätta, men bilden skulle knappast förändras. Över 100 000 döda. Förbrända områden motsvarande hela länder och enorma ekonomiska förluster. Det är klart att klimatet och beredskapen för effekterna är en av de viktigaste frågorna i valet till EU-parlamentet den 9 juni.
Att Sverigedemokraterna talar om att sänka ambitionen i Europas klimatarbete känns ganska verklighetsfrämmande.
Tillbaka till Sverige och vårvintern. Till blommande krokus, bäckar som porlar eller rödingfiske på frusna fjällsjöar. Regeringen har nyligen presenterat en försenad strategi för klimatanpassning. Samtidigt krymper anslagen till just åtgärder för att minska sårbarheten. Enligt klimatminister Pourmokhtari är det inget problem. Hon säger till TT att det inte är pengar landets kommuner och myndigheter frågar efter.
Personligen tycker jag det låter ganska otypiskt svenska kommunalpolitiker eller myndighetsföreträdare, men för all del. Klimatministern har kanske rätt när hon menar att det största problemet är att ingen vet vem som ska ta ansvar.
Vi uppmanas att köpa hem vattendunkar, vevradioapparater och konserver. Men när vattnet eller snödrevet fyller vägarna, skogen är snustorr eller de gamla på äldreboendet bokstavligen dör i värmeslag finns det sällan någon plan.
Precis så brukar det vara när det dyker upp ett hot ingen varit redo för. Vi tittar på varandra och hoppas att någon annan tar tag i saken. Just där befinner vi oss när det handlar om att anpassa samhället till extrema vädersituationer och andra effekter av klimatförändringarna.
Klimatministern är inget undantag, fast hon har i alla fall tillsatt en utredning. Om ett år ska den vara färdig med nya lagförslag och en modell för hur allt ska betalas. Sedan ska allt diskuteras och så småningom beslutas. Det lär ta tid.
Det är något som skaver när förslag som på djupet inskränker den personliga integriteten och rättssäkerheten kan snabbutredas av regeringskansliet, samtidigt som effekterna av hotande stormar, skyfall och torka processas i sakta mak. Och det trots att alla är överens om att konsekvenserna av ett annat klimat kommer att drabba oss när som helst.
Det kan göra vem som helst orolig när man tänker på det. Bättre då att fundera över våren, och att vi i alla fall tagit oss igenom ännu en mörk årstid. Talgoxarna som sjunger funderar ju knappast på att sommaren som är på väg skulle kunna bjuda på rekordvärme, eller på skyfall som får sjöar och vattendrag att svämma över.
Å andra sidan är det kanske inte en talgoxe vi borde ha som förebild när det handlar om beredskap.