Din grillkyckling kan välta EU upp och ned
Inte konstigt att Macron hellre minglar med kungen
PARIS Trots att klockan bara är tio på söndagsmorgonen ringlar kön lång utanför Fondation Louis Vuitton när vi kommer dit. Lyxmärket har rest ett konstmuseum som ser ut ungefär som operahuset i Sydneys spejsigare småsyskon.
Konstnären Mark Rothko (1903–1970) drar den här våren storpublik hit med sina abstrakta målningar. Tavlorna är enorma och består av monokroma färgfält. Vissa är i starkt rött, gult, rosa och orange. Andra påminner mer om månlandskap i grått och svart.
Mark Rothko, eller Markus Rothkowitz som han döptes till, föddes i lettiska Daugapils som då tillhörde Ryssland. Fadern såg vart det barkade för judar i Europa och tog redan 1913, ett år innan första världskriget, med sig sin familj och flyttade till USA.
Det är få konstnärer som får uppleva framgång medan de lever, men det fick Mark Rothko. Ändå präglades hans liv av depressioner. De själsliga våndorna anas i hans vibrerande färgkombinationer.
Varför var han inte bara nöjd och glad, han som var så framgångsrik? Den frågan kan nog inte ens hans kvarlevande barn svara på. Men vi vet att Rothko var en flyktingpojke, vars familj tvingats lämna allt bakom sig för att försöka skaffa sig en framtid i ett främmande land.
Erfarenheter som migranter och flyktingar bär med sig sätter spår, ibland i generationer. För Mark Rothkos del slutade det med att han på toppen av sin karriär, vid 66-års ålder, tog livet av sig. Men hans konst lever kvar och kanske kan den under just våren 2024 fungera som en eldskrift för migranters rättigheter och villkor.
I juni ska EU:s medlemsländer välja sina representanter till Europaparlamentet. Återigen ser migrationen och gränskontroller ut att bli stora valfrågor. Högerextrema partier runtom i Europa har fått luft under vingarna.
I Frankrike ligger högerextrema Nationell Samling drygt tio procentenheter före president Emmanuel Macrons socialliberala parti, Renaissance. För att hantera det svåra läget har Macron valt en ordentlig högergir. Macron talar nu om att Frankrike ska bli mer som Frankrike igen, lite som Magdalena Andersson tröttsamt låter i den svenska debatten.
Förutom att skolbarnen ska drillas i nationalsången och bära skoluniform har Macrons regering dragit åt flyktingpolitiken. Utomeuropeiska migrantarbetare har tidigare haft tillgång till skola och vård om de arbetat och betalat skatt i Frankrike. Nu måste de arbeta i landet i fem år för att få viss tillgång till välfärd.
Reaktionerna på den nya migrationspolitiken har varit starka. Hälsoministern sa till och med upp sig i protest. Emmanuel Macron har svarat genom att möblera om i sin regering, bland annat har den rekordunge Gabriel Attal, 34 år och öppet gay, blivit ny premiärminister.
Den nya premiärministern lyckades lugna ned det franska bondeupproret i förra veckan med löften om färre regleringar kring bekämpningsmedel och lägre dieselpriser.
Det är inte bara den svenska regeringen som redan verkar ha gett upp om att klara EU:s klimatmål i ”Fit for 55”.
Även om traktorerna har rullat tillbaka återstår många konfliktfrågor kring jordbruket. Kyckling är en av många varor som importeras från Ukraina och som leder till att priser dumpas för europeiska bönder.
I Frankrike sägs det att Emmanuel Macron hellre är fransk president utomlands än hemma. Det är nog roligare att mingla med kungen i Sverige än att få händerna skitiga med arga franska bönder.
”Vi målar inte för historiker, utan för människor”, sa Mark Rothko om konstnärens uppdrag. Som politiker måste man dock tänka på framtiden, också.
Historiens dom kommer bli hård mot de i vår generation som misslyckas med klimatomställningen och som bidrar till att rasistiska strömningar återigen växer sig starka i Europa.
—