Rätt präktigt att förbjuda rökning på uteserveringar
Frihet är fina grejor, de flesta vill fortfarande ha frihet även om demokratin inte varit under lika stark beskjutning på minst en mansålder.
Friheten kostar. Demokrati kräver anpassning, tänker jag bittert på vårens första uteserveringsbesök med en ekologisk kopp för svagt bryggkaffe.
Det har skett en enorm förskjutning i rökfrågan. Folkbildning kan det kallas.
Förmynderi också. Eller präktighet. Eller frihet.
Som skolunge på högstadiet hade vi rökruta, där satt tuffingarna och ägde. Rökrutor på skolgård, kan någon tänka sig något så vansinnigt i dag? Samhället sa: Här går det bra att röka, ungar!
Nästan ingenting, om ens något, är lika farligt som att dra in rök med nikotin och kemikalier i lungorna. Det vet alla i dag. Men det är ett val som folk måste få göra, ännu finns den sorten som inte gör allt rätt.
Men inte varsomhelst. Nästan ingenstans, anser jag numera efter att i många år ha ansett att det var ett satans övergrepp att försöka inskränka rökfrihet. Alla som gnällde kunde stanna hemma – det är mycket i luften som är besvärande och stinkande, det är livet, lev med det! Och om det verkligen var folkets vilja att slippa rök borde krogar som infört rökförbud bli publiksuccéer men så var det inte, tvärtom. Så varför skulle förmyndarsamhället lägga sig i marknadsekonomin?
För man vet ju att De Präktiga aldrig nöjer sig. Det börjar med förbud i matsektionen och slutar med att du inte ens får röka hemma. Och där är vi nästan i dag.
Nyligen föreslog regeringens tobaksutredare Göran Lundahl att det nuvarande rökförbudet ska utvidgas till uteserveringar, lekplatser, idrottsplatser och entréer – och även gälla e-cigaretter och andra, även nikotinfria, rökprodukter.
Jag var för rökförbudet på krogen 2005 (jag hade ändrat uppfattning när New York införde samma förbud två år tidigare) men inte mer än så. Det var lagom. Det var rimligt.
Men nu är jag även för de nya föreslagna inskränkningarna, även att tobaksvaror inte ska få förvaras synliga för kunder i annat än specifika tobaksbutiker, med start 1 januari 2018 om riksdagen klubbar igenom förslaget.
Jag har blivit en av De Präktiga. En av dem som inte nöjer sig. Så kan det gå.
Det är inte för att runt 100 000 personer blir sjuka på grund av rökning varje år och 12 000 dör, till en samhällskostnad på 30 miljarder kronor, enligt folkhälsominister Gabriel Wikström (S). Det är för att jag efter en lång, lång tid – otroligt lång, jag är tydligen bakom flötet – insett att världen inte kretsar kring mig. Det är min bästa gissning åtminstone. Det är inte besvärligt för mig, som varken är funktionshindrad eller överdrivet lat, att gå en bit bort och suga i mig döden.
Varför ska jag ha friheten att förgifta andra människor på en uteservering eller en busshållplats? Deras frihet väger tyngre än min. Jag fattar.
Ändå är min nya, moderna, kloka, genomtänkta, ack-så-duktiga åsikt i frågan irriterande. Egentligen vill jag bara skita i allt och blåsa piprök rätt i nyllet på den nitiske servitören och den rosenkindade bordsgrannen. Solidaritet är inte alltid roligt.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.