När kapitalismen tar ett strypgrepp
Några dagar efter riksdagsvalet nu i höst infaller tioårsdagen av att investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs. Det brukar ses som startskottet till den senaste finanskrisen. Kraschen spred sig genom hela det globala kapitalets system, slog sönder banker och krossade nationers ekonomier.
Men något kapitalismens sammanbrott blev det inte. Ruljangsen pågår för fullt.
Större klyftor än någonsin
Förra månaden berättade Oxfam att av världens totala förmögenhetstillväxt gick 82 procent till den rikaste procenten. Miljardärernas inkomster har sedan år 2010 vuxit sex gånger snabbare än vanliga arbetstagares. 42 individer äger nu lika mycket som de 3,7 miljarder människor som utgör den fattigaste halvan i världen.
En del tycks inte anse att det är ett problem. Det är ju kul att vi har ett ekonomiskt system där det i alla fall går riktigt, riktigt bra för några stycken.
Från ett svenskt perspektiv rapporteras att inkomstskillnaderna aldrig varit större i modern tid. Sedan 1991 har klyftorna mellan rika och fattiga ökat, även under de drygt 15 år som vi haft socialdemokratiska regeringar.
Detta enligt nya siffror från Statistiska centralbyrån.
Den rikaste tiondelen har i dag nästan lika stor del av den totala disponibla inkomsten som den halva av befolkningen som har lägst inkomst.
Det är en utveckling som understötts av våra politiker. Å ena sidan sänkt arbetslöshetsförsäkring, sänkt sjukförsäkring, försämrade pensioner och politik som syftar till att försvaga fackföreningarna. Å andra sidan slopade gåvo- och arvsskatter, sänkt bolagsskatt och avskaffad fastighetsskatt. I dag beskattar vi arbete högre än ägande och det har bidragit till att företagsvinsternas andel av det vi tillsammans producerar ökar medan lönernas andel minskat.
Mindre till välfärden
När produktivitetsökningen inte märks lika tydligt i de anställdas plånböcker och en större del av den samlade kakan i stället går till kapitalägarna så vidgas klyftorna ännu mer. När pengar läggs på hög i stället för att återinvesteras i ekonomin sjunker efterfrågan och arbetslösheten kommer öka. Det leder i sin tur till minskat skatteunderlag och att skola, vård och omsorg får ännu mindre pengar.
Så ser ojämlikhetens strypgrepp på våra samhällen ut. Tio år efter Lehman-kraschen borde vi göra något åt det.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.