En festival full av förnyelse
Amelie Björck ser ett tema ta form på Göteborgs dans- och teaterfestival
Publicerad 2018-08-21
I brist på givet tema på årets Dans- och teaterfestival, invigd och inflikad bland Pride- och kulturkalasflaggor, hittar jag på ett eget och mycket inkluderande: ”Förnyelse – konstens nåd och förbannelse”.
Förnyelse kan handla om fäder (och mödrar). Att utvinna något vilande ur deras konstnärliga DNA som talar till en ny tid. När brasilianska Christiane Jatahy gör sin version kallad Julia av Strindbergs Fröken Julie är det inte främst hennes raffinerade cinematiska simultanteknik (såå 2011) som ger resonans. Det är hur sexscenen mellan Julie och Jean görs. Hos Strindberg antyds händelsen bara – här ser vi ett långdraget knull i närbild, under vilket Jean håller sin mest cyniska monolog. Julia Bernats mörka tomblick när han dragit sig ur henne aktualiserar klumpen i magen från metoo. Att ha trott, och efteråt känna sig så dålig. Detta förklarar allt. Nu.
Förnyelse handlar också om tajmning och genretraditioner. I konstarter med en stark formtradition har avantgardet måst arbeta medvetet med sitt motspråk. Compagnie XY gör det i sitt lindy-hoppande luftakrobatikstycke Il n’est pas encore minuit. De bygger inte bara sina otroliga mänskliga torn upp till taket och väntar på applåder, utan bryter av med till synes oproffsiga knäppryck och livsfarliga ”misstag”. Det formtraditionen förbjudit införlivas i formen – och den blir ny.
Cirkus- och dansavantgardet har sedan 1960-talet varit bra på att undvika glitter för att göra upp med en showig tradition. Grupper som Compagnie XY klär sig i milda färger och ingen sticker ut. För de fattiga bögarna i Harlem som fick vogue-traditionen att blomstra på 1980-talet såg tillvaron annorlunda ut. Att i ett tryggt rum få posera på en cat walk blev att materialisera en skev dröm: en politisk handling att jämföra med Pride-paradens karnevalism.
Idag vill eldsjälen Alyssa Chloe lansera ballroom-vogue som rum och tävlingsform i Göteborg, och The Decades Ball blir festivalens största partykväll, med s(p)exig internationell jury och allt. Men var är Göteborgs divor? I vår lata tid lockar temat ”face”, som varken kräver extravaganza eller danskompetens utan bara ett vackert ansikte, flest deltagare. Plötsligt är vi i en mainstream tv-mode-show. Fråga: När blir frigörelsedrömmen en helt vanlig ”skitdröm”?
Var finns platsen för förnyelse när varje millimeter tycks (kommersiellt) formaterad? Verk Produksjoners anarkistiska Manifest United handlar om konstens odödliga visionsmakeri mitt i tillvarons gegga. I en återkommande scen försöker aktörerna, i kladdiga målarrockar och knasiga peruker, få en jättelik vit kanvas (Konsten) att passera genom en alltför trång dörröppning. Under tiden förvandlas rummen därinnanför likt en levande skulptur. Natur i form av plastgranar bryter in, en storm röjer runt, en tarm viras kring tingen – allt under reciterande av konstnärliga manifest från 1900-talet.
Kanske sker förnyelsen bäst så. Lite vid sidan av våra mest idoga ansträngningar att ännu en gång få det Nya att ta plats i rummet.
