Mot apokalypsen med ny melankolisk musik
Starka solister i suddiga roller när Lars von Triers undergångsfilm ”Melancholia” får operapremiär
Publicerad 2023-10-22
I samma stund som Andrea Molino lyfte taktpinnen för Mikael Karlssons ”Melancholia” på Kungliga Operan, slog Pierre Bleuse in filharmonikerna på Konserthuset i Wagners förspel till ”Tristan och Isolde”. Det är ett sammanträffande som ser ut som en tanke, inte bara för att Karlsson naturligtvis avstått från att som Lars von Trier i filmförlagan använda Wagner, utan framför allt eftersom ”Melancholia” bygger på ett sammanträffande, det mellan en kosmisk katastrof och en personlig.
På Kungliga Operan projiceras den främmande himlakroppen både som eldsprakande klot och som ögats iris: kosmisk och personlig. Historien om Justines inre depression i skuggan av jordens undergång har givna operakvaliteter, storslagna scener kan växla med intima.
Genomskärningen av den ståtliga villa som första akten utspelar sig i passar bäst för de storslagna. Men regissör Sláva Daubnerová lyckas inte få första akten att lyfta. Personregin är stel, solisterna tycks inte riktigt känna sig hemma, liksom den välsjungande kören, som har dresserats till att kollektivt utföra samma klichéartade rörelsemönster (och några synnerligen egendomliga dansförsök).
Möjligen står det episka anslaget i vägen för psykologin, personerna blir suddiga och för de som inte har sett filmen infinner sig nog ett och annat frågetecken kring vad konflikterna egentligen handlar om. Justine (den deprimerade) verkar mest vara lite egen, hennes mor Gaby är mer komisk än cynisk, medan Justines syster Claire, den förnuftiga, får tydligare konturer.
Andra akten är starkare, den förhåller sig mer självständigt till förlagan. Med en lätt surrealistisk scenbild och ett tydligare spel mellan personerna dras åskådarna in, i stället för att som före paus hållas på avstånd. Här är musiken mer nyanserad. Karlssons klangrika och jazziga musik är mer behärskad, melankoliska stråkpartier ger de båda systrarnas arior rymd. Även om han i allmänhet kunde ha sparat på krutet; något måste ju bli kvar till apokalypsen.
Solisterna är den obestridliga behållningen. Sopranen Lauren Snouffer ger Justine en stämma som skär som mjuka laserstrålar, mezzosopranen Rihab Chaieb, syster Claire, har en varm och bärkraftig röst och Anne Sofie Otter ger Gaby vokal styrka med utsökt närvaro. Bland männen har Johan Edholms Jack auktoritet, hans röst växer för varje uppsättning, och Ola Eliasson (John) gör en utmärkt insats, övriga onämnda, men välsjungande under ett välspelande Hovkapell.
