Poetisk turné med en helt underbar klang

Riksteaterns ”Lo Ragnar och Nino” – naturlyrik, kärlek och Hades

helskärm

Som gammal radiouggla tar jag och börjar i fel ände här, men det bör sägas omedelbart: Detta är två poeter med ljuvliga röster. Mellandjupt suggestiva, besynnerligt lockande dyrkar de sina pauser och vilar som katter i diktionen, utan spår av blyg poetstrid med tekniken. Två mycket olika men helt underbara klanger.

Den första som hörs bland en liten flock vänliga stenar i papier maché och en termos är västerbottenspoeten Lo Ragnar Lindström som leker saga med polarmänniskans kärlek till ljuset. Precis, tät naturlyrik från en inre och yttre plats där solen inte är en himlans självklarhet, utan mer en gammal knarrig släkting som är som den är.

”Solen orkar sig inte upp längre, den har blivit gammal och krum”, kan långskymning heta i ett landskap där man redan under sommaren spanar efter något så vackert som ”den första skymten av dunklet”. En plats där tjälen stjäl mark och köldrosa händer droppfuktas när åror bryter flortunn is.

Det är en luftkänslig varselvästmonolog över ett år av årstidernas norra rörelse och över en annan kärleksaffär, där bägge är slitna men håller ihop under björnfittan och sitter av en mycket rolig, moltyst julmiddag i Norrbotten, där en västerbottning väl får bli med då, fastän de babblar så mycket söderut.

Andra delen tillhör estradpoeten Nino Mick. Hen bär horn. Och ljuset mörknar över stenarna. ”Hej Helvetet” heter sviten och en fallen ängel vi känner har kraschat nedåt. Men texten regnar också vårdens lugnande kapslar genom svavlet. En väldig depression anas.

Vilket Hades vi än är i rasar härnere i alla fall en flock svarta obehagliga lamm, med rosa sökande tungor och väldiga behov. Man vill sparka till de jävlarna, och hålla dem tätt.

Och när häxan bjuds ner, hon som kanske orkar stanna kvar i mörkret hos ”den mjuka armén”, växer lammen till raggiga bestar stora som bilar under sina läckra ”vattenfall av tovor”.

Det är alltså en kristen skjorta, någon gång knäppt för hårt eller fel, som spänner stramt och bränt över texten. Det är så musikaliskt och delvis på rim att jag sitter och lyssnar efter versmåttet. När jag frågar poeten efteråt visar det sig att trokéerna bara väller fram intuitivt, inte byggt.

Båda akterna får en lätt helig hickning alldeles i slutet, då den ena berättar för oss att allt börjar om i naturen och här i livet och den andra gör ett lätt new age-skutt mot någon odlad häxträdgård av örtväxter som läker inifrån.

Sluta hårt är svårt. Men det gör ingenting, landet är att gratulera till turnén.

Nino Mick medarbetar på Aftonbladets kultursida och Lo Ragnar Lindström vann kulturens essätävling 2022, därför recenseras föreställningen av Jenny Teleman, kritiker på Sveriges Radios kulturredaktion