Tolv steg till berusning

CLAES WAHLIN ser samhällets baksmälla

helskärm

Det är lätt att förledas av den engelske dramatikern David Hares pjäser. Elegant försänker han kritik och beskrivning av ett samtida England i en konkret situation, till synes befriad från allt vad symbolik och allegori heter.

Liksom pjäser som Skylight eller Amy"s View är också My Zinc Bed en förtätad reflex av ett samhällstillstånd. Den alkoholism som rinner genom pjäsen handlar inte så mycket om några igenkännbara sociala problem, som om ett samhälle med baksmälla.

Teater Galeasen har valt att att byta ut titelns säng av zink - där den avlidne läggs för en sista inspektion - till Beroende. Och även om spritglasen vartefter blir fler och fler, så flyter samtidigt texten i väg från de tre karaktärernas drogberoenden till att handla om vad för slags berusning dagens samhälle föredrar.

Internetmiljonären Victor är tidens segrare, Elsa hans trofé och poeten Paul får agera kuttersmycke och kulturellt alibi i en tid som tycks famla efter värderingar att legitimera sin fiktiva framgång med. I Amy"s View ifrågasattes teaterns möjligheter att bidra till samhällsdebatten, i Beroende har detta reducerats till några kvicka dramatiska ironier och av själva samhället återstår blott den stora tomheten, gesten och ogripbarheten - allt skickligt gestaltat av David Hare.

Regissör Rickard Günther håller nere denna dimension i ett intensivt lågmält spel som i sina bästa stunder får rent musikaliska kvaliteter. Ola Rapaces osäkre poet Paul görs med en vacker bräcklighet, Sara Lindh skyddar sin Elsa med små, exakta medel, väl medveten om att även det starkaste glas kan gå i kras. Anders Beckmans Victor, en stilla självmedveten auktoritet med känsla för lakonismer, attraherar och repellerar med magnetens matematiska exakthet.

Tolv scener om berusning och beroende, lika många som Anonyma alkoholisters berömda steg, men här skymtar ingen tillnyktring, i stället tycks berusningen tillta, steg för steg.

Teater

Claes Wahlin