Utan Nato står vi helt nakna på Ukrainas sida
Svenskt Nato-medlemskap vore ett enormt bakslag för Ryssland
Är det dåligt för ett lands säkerhet att vara med i Nato?
Vi kan ju börja i den änden, eftersom det makalöst nog fortfarande är stommen i de argument som framförs mot ett svenskt medlemskap. Så sent som i tisdags skrev Margot Wallström på denna sida en artikel som tog till utgångspunkt vad Sverige skulle förlora på att överge sin alliansfrihet. Liknande tankegods har rullats ut bland annat i ett upprop i Flamman.
Det är bara det att under de 72 år som Nato har funnits till så har organisationen inte angripits militärt vid ett enda tillfälle. Inte ett enda medlemsland har utsatts för ett väpnat anfall mot sitt territorium av en annan stat. (Den solidaritetsförklaring från alla allierade som skedde efter 11 september 2001, och som tog stöd i artikel 5 om ömsesidigt försvar, proklamerades efter en terroristattack.)
Att det främjar ett lands säkerhet att vara med i Nato är helt enkelt statistiskt säkerställt.
Den insikten har trängt in i den svenska folkopinionen, vilket inte är så konstigt. De flesta har lagt märke till att Ryssland riktar sitt exempellöst barbariska anfallskrig mot ett europeiskt land som till sin djupa olycka står utanför Nato. Detta är ingen slump – det är den förskräckande följden av att Ukraina ligger inklämt mellan försvarspakten Nato och en imperialistisk, expansionistisk förbrytarnation. Ensam är inte stark.
Det är nog inte många moldavier i dag som tycker att denna neutralitet och alliansfrihet ”har tjänat dem väl”
Näst på tur i den ryska erövringsstrategin är troligen Europas fattigaste land, Moldavien. Just detta land borde kanske ses som ett föredöme för de Natomotståndare som gör gällande att det är Natos själva existens och ”expansion” som driver på ryssarnas aggressionspolitik. Moldavien har nämligen omhuldat och torgfört sin neutralitet så till den milda grad att den är inskriven i grundlagen. Vän av internationell ordning kan i så fall undra vad 1 500 ryska soldater redan gör på moldavisk mark, närmare bestämt i utbrytarrepubliken Transnistrien längs Ukrainas gräns. Det är nog inte många moldavier i dag som tycker att denna neutralitet och alliansfrihet ”har tjänat dem väl”.
Efter Moldavien har Putin i västerled två länder kvar utanför Natos beskydd. Ett av dem är Finland, det andra är Sverige. Eftersom den ryske diktatorn gång på gång har klargjort att han vill återskapa den sovjetiska maktsfären hamnar Sverige vid första påseende längst ner på listan över önskvärda angreppsmål. Högst hamnar de tre baltstaterna – de var trots allt, precis som Ukraina och Moldavien och det redan ockuperade Belarus, delrepubliker i Sovjetunionen. Någonstans mittemellan hamnar Finland, som en gång hörde till det ryska imperiet och som anfölls av Stalin så sent som 1939.
Men Sverige kan inte hoppas på att hamna sist i kön; risken finns att vi hamnar längst fram. Om Ryssland vill angripa Baltikum eller Finland behöver man först lägga under sig Gotland, nyckeln till all krigföring i Östersjöområdet. Den stora frågan blir alltså om Putin vågar chansa på att Nato i ett skarpt läge inte kommer att rycka till sina baltiska medlemsländers försvar. För att minska den risken, alltså för att avskräcka resten av Nato från att ens försöka, måste han då börja med att invadera Gotland och i samma veva slå ut så mycket som möjligt av det svenska flygvapnet.
Vi skulle bidra till att de ryska kalkylerna ifråga om ett anfallskrig mot Baltikum fundamentalt skrevs om
Och det är här vi måste höja blicken, från det krassa svenska egenintresset till frågan om vad det faktiskt skulle få för effekter för resten av världen om vi tillsammans med Finland gick med i Nato.
För det första vore det ett enormt bakslag för Ryssland både politiskt och militärstrategiskt. Utan att behöva avlossa ett skott skulle vi tillfoga den nuvarande ryska regimen kolossal skada, kanske på sikt till och med få den att rämna. Vi skulle bidra till att de ryska kalkylerna ifråga om ett anfallskrig mot Baltikum fundamentalt skrevs om. Sist men inte minst skulle vi ge den demokratiska världen som helhet och inte minst det kämpande ukrainska folket ett ovärderligt moraliskt understöd.
Ett av Putins uttalade mål med kriget är att avskräcka Sverige och Finland från att ansluta sig till Nato. Att trotsa hans vilja vore därmed inte bara en välbehövlig solidaritetsyttring med det ukrainska folket, det vore en världshistorisk motståndshandling. Varje demokrat som förstår vad som står på spel måste betrakta det som uteslutet att Kreml skulle få diktera ett fritt lands säkerhetspolitik. I sådana lägen har Ukraina visat hur man svarar: Russian warship, go fuck yourself.
Eller som Kennedy skulle ha manat: fråga inte vad de fria staterna kan göra för Sverige, utan vad Sverige kan göra för de fria staterna.
Säg ändå att Wallströms och de andra Nato-motståndarnas synsätt är ofrånkomligt, att vi måste agera efter vårt nationella egenintresse. Då undrar jag hur länge det dröjer innan Sveriges ledning kommer fram till att vår nuvarande hållning är rent ut sagt livsfarlig. Sverige övergav de sista spillrorna av vår genomskinliga neutralitetspolitik när vi gick med i EU. Och i det nuvarande kriget står vi så entydigt på Ukrainas sida, tack och lov, att vi till och med har försett landets försvarsstyrkor med tusentals pansarvärnsrobotar. Det vi däremot krampaktigt håller fast vid är vår alliansfrihet.
Låt gärna detta sjunka in. I samma läge som vi politiskt, ekonomiskt och med direkt väpnat stöd tar ställning mot det ryska försöket att krossa Ukraina står vi när allt kommer till kritan nakna. Vårt land saknar försvarsgarantier. Vi har inga allierade som är förbundna att komma till vår undsättning i ett krig. Det har vi inte förrän vi lovar dem samma sak.
Under tiden fortsätter Wallström och andra att mumla om fred och nedrustning. Det börjar likna en skymf mot det mänskliga förnuftet.
