Kultur

Tokarczuk får inte bli alibi för Handkes revisionism

Henrik Petersens jämförelse mellan pristagarna gränsar till det kränkande

avInga-Lina Lindqvist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: BJÖRN LINDAHL
Inga-Lina Lindqvist.

Henrik Petersens text består av drygt tvåtusen ord. Syftet är att få den breda läsande allmänheten att inse vilken bra författare Peter Handke är och varför han med självklarhet är värd ett Nobelpris i litteratur.

För mig är texten en kuslig uppvisning i hur man berövar litteraturen dess kraft och relevans.


Petersen jämför Peter Handke med Olga Tokarczuk, Nobelpristagare i litteratur för 2018. Tokarzcuk har också ”provocerat läsare, mest i hemlandet, genom sitt sätt att framföra frågor om Polens historia i förhållande till antisemitismen”. Då är det väl inte mer än rimligt att även Handke får lov att ”med litterära medel” ifrågasätta godhet och ondska på ett opolitiskt men etiskt sätt? Provokationen framställs här som en ren essens med neutralt värde, oberoende av makt och obesudlad av ansvar. Litteratur nivelleras till vackert snömos.

Orden ”fragment”/”fragmentarisk” upprepas som en besvärjelse av Petersen. Återigen är Tokarczuk ett alibi för Handkes revisionism, eftersom hon ju uttryckt att den fragmentariska berättarstilen är särskilt lämpad för att skildra de centraleuropeiska kulturens krångliga korsvägar.

För mig som härstammar från de trakter där Tokarczuks mästerliga Jakobsböckerna utspelar sig är det lätt att förstå hur det litterära greppet ”fragment” kan hjälpa till att gestalta komplexiteten i historiska skeenden. Men Petersens jämförelser mellan Handkes förmodat etiska, prövande orientering och Tokarzcuks påstådda ”fabulerande” är på gränsen till kränkande.

Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn uppmanade i essän Att inte leva i lögn (1973) konstnärer och intellektuella som då levde i ett totalitärt samhälle: ”Enklaste, mest tillgängliga nyckeln till vår befrielse är personlig vägran att delta i lögnen.” (min övers). Tokarczuk fabulerar inte, hon söker nåd för de fallna i historiens sanna bråte.

Tokarczuk provocerar dagens polska makthavare som med historisk ironi vill återgå till samma falska medvetandetillstånd som rådde före Berlinmurens fall. Handke provocerar anhöriga till offer för folkmord genom att hålla tal på deras banemans begravning. Någon ”Dostojevskij i jagform” är han inte. Då har man inte läst Dostojevskij. Inte förstått vad verklig brottning med godhet och ondska är.

Det är oroväckande att en ledamot i Nobelkommittén faller så handlöst pladask för de insmickrande dragen i Handkes författarskap och gör sig blind för det som är hjärtat hos Tokarczuk. Den goda sidan i ett krig finns kanske inte ens. Men om sanningen inte finns, är då allt tillåtet?