Eurovision-flaggan tas ner – och alla jublar
Det finns en enorm kraft i att bjuda motstånd
I knarkrondellen i Malmö, som tidigare kallades för bajsrondellen, står två män i Palestinasjal och försöker koppla upp sina telefoner mot en bluetoothögtalare. Fan, Bluetooth funkar aldrig.
Ur ett öppet fönster på en tvärgata till rondellen spelas låten ”Leve Palestina” och männen ska spela samma låt. Det är torsdagsförmiddag i Malmö och doften av söt syren kommer med varje vindpust. I kväll är det Eurovisions andra semifinal.
En hemmagjord gatuskylt är uppsatt i ena hörnan på den lagliga graffittiväggen, som har sitt ansikte mot de blommande vita träden som omger bänkarna i rondellens mitt. ”Gazarondellen” står det att läsa, både på skylten och sprayat på väggen.
För ett par dagar sen tog några Malmöbor saken i egna händer och döpte om rondellen i solidaritet med Gaza. Rondellens tidigare namn (bajs-, knark-, smeknamn man ger till någon man känner lite för väl) väckte inte stoltheten ens i de som gärna hänger där. Men Gazarondellen är ett namn att vara stolt över.
Väggen är nu målad igen. Fylld med slagord, Palestinaflaggor och röda blommor. Ett ensamt öga gråter över ett olivträd
Platsen, med tillhörande graffitivägg, har blivit knutpunkt i protesterna mot att Israels tillåts att medverka i världens största musiktävling, som i år hålls i Malmö. Kvällen mellan måndag och tisdag sanerades väggarna och de pro-palestinska budskapen togs bort. Dagen efter erkände Malmö stad att en kommunikationsmiss skett och de bad om ursäkt. Väggen skulle inte ha censurerats.
Den felaktiga saneringen av väggen slog in ytterligare en kil mellan staden och dess invånare som inte uppskattar tungt beväpnade, och i vissa fall aggressiva, väktare i parken dit de går med sina barn.
”Jag tänker att Malmö är en konferenshall som hyrts ut,” säger en kompis. ”Det gäller bara att hålla sig undan tills det är över.”
Väggen är nu målad igen. Fylld med slagord, Palestinaflaggor och röda blommor. Ett ensamt öga gråter över ett olivträd.
Israel kommer att gå vidare under kvällens semifinal, men vi vet inte det när vi samlas på Stortorget den här eftermiddagen. Människor har rest till Malmö från hela Sverige, också från andra länder.
Christian Schöbeck, lektor på Köpenhamns universitet, är en av talespersonerna från ”Israel Out Of Eurovision”, ett danskt nätverk bestående av privatpersoner. Med flygblad och affischer har de mobiliserat människor att följa med i inhyrda bussar, som går över Öresundsbron. Han tycker redan att arbetet varit framgångsrikt, när vi pratar dagarna innan demonstrationen.
”Nu kan ingen säga Eurovision utan att tänka på Israels folkmord,” säger Christian. ”Folkmordet i Gaza är inte acceptabelt och genom en bojkott kan man sätta internationell press på att belägringen ska upphöra. Eurovision har ett stort symboliskt värde och är en bra scen för att uppmärksamma Israels brott.”
Att kulturbojkott är en fredlig form av protest verkar inte spela roll för kritikerna som, från både höger och vänster, sedan den sjunde oktober misstänkliggjort människor som motsätter sig Israels ockupation av Gaza och den besinningslösa och kriminella krigföringen.
”Den danska regeringen har demoniserat protesterna mot Israel. De kallar oss för antisemiter, de säger att vi inte är integrerade och att vi stöttar Hamas. Det är inte sant. Vi är inte antisemiter och vi stöttar inte Hamas. Vi är emot all form av rasism. Demoniseringen leder till att människor som vill protestera drar sig för att göra det. Ändå har jag aldrig sett så stora protester.”
På Stortorget i Malmö är folkhavet massivt och demonstrationsreglerna skriks ut i högtalare. Skräpa inte ner. Ingen konfrontation. Inga andra flaggor än Palestinas. Vi är här för Gaza. Fokus på Gaza. Mer än 10 000 människor har dykt upp, står det i DN, men ”tidningarna är alltid snåla”, skrattar två proffs. Nästan var och en av dessa fler än 10 000 demonstranter följer reglerna. Svenska nätverket ”Stoppa Israel – för fred och ett fritt Palestina” organiserar demonstrationen och har förberett sig väl, med ett stort antal ordningsvakter och en god dialog med polisen.
Denna torsdag också bottenlös sorg. Men även ilskan och ilskans motor. Gemenskapen
Jag ställer mig på Karl X Gustavs ryttarstaty och ser ut över torget. Jag kan nästan inte minnas en demonstration som den här. Mängden människor som samlats för en och samma fråga. Pappor med barn på sina axlar, äldre par, någon som hängt Palestinasjalen över sin rullstol. Skyltar som berättar något om människorna som håller i dem: Queers och psykologer och sjukvårdsarbetare för Palestina. Judar för fred. Unga kvinnor skriker slagord så att rösten spricker i takt till trummorna.
När jag frågade Yomn Kadoura, en av organisatörerna, om hon har något att säga till artisterna som är med och tävlar i Eurovision trots Israels medverkan säger hon nej. ”Vi fokuserar på våra protester och till dem är alla bjudna.”
I dag är energin annorlunda än under flera av den omöjligt långa vinterns demonstrationer, de som varit tunga av sorg och desperation. Fortfarande sorgen i centrum, självklart. En vän berättar: ”Såg du den bilden häromveckan på den döda flickan? Hon som inte hade några ben.” Det var en malmöbos kusin.
”Regeringen förstår inte det, att det är våra kusiner.”
Det är våra vänner. Det är vi.
Denna torsdag också bottenlös sorg. Men även ilskan och ilskans motor. Gemenskapen. Kraften i att vara tillsammans. Kraften i att bjuda motstånd. Kraften i att ha rätt och att ingen kan demonisera oss.
Tåget genom Malmö är så långt att var man än tittar ser man sig själv. Jag menar, var man än tittar ser man en annan del av tåget. Man tror man är i mitten men så går man in på kiosken för att köpa en läsk och tåget utanför fortsätter och fortsätter. När man kommer ut är det fortfarande mitten man ansluter sig till. Utanför Malmöhus halar demonstranterna Eurovisionflaggan som hänger på en av stängerna.
Tåget jublar, uppsluppet, glatt.
Ensam på väg tillbaka genom stan går solen i moln. Friisgatan är döpt till Euro Street, berättade en Eurovision-volontär för mig på tågstationen, men inga festivalbesökare syns till.
I stället har demonstranter satt sig ner på marken och slagorden ekar mellan husen. Greta Thunberg sitter också där, med den svartvita sjalen runtom sig, och inget av detta är konstigt. Det är människorna som sitter på uteserveringarna som ser konstiga ut.
Efter ett tag reser sig folkmassan på marken och bildar ett demonstrationståg som går ner längs med Friisgatan. Polisen vill inte att tåget ska gå hela vägen till parken men vi fortsätter ändå gå. Polisen ger med sig, men bara fram till parkens ingång. Dit in är vi inte tillåtna. Solen håller på att gå ner och skymningstimmen är alltid förvånansvärt blå.
I demonstrationer kan en slags förväntansfull väntan uppstå. Folkmassan runt Folkets park blockerade entré är tät och när militärklädd polis våldsamt släpar ut ett par demonstranter buar vi. Tåget börjar snart röra sig igen, ner mot Gazarondellen. Polishundarna är muskulösa med skinande päls och det börjar regna.
Kvällen är elektrisk och självklar. Rosenapel heter träden planterade i rondellen, med blommande grenar som sträcker sig ut i luften.
Polisen står överdrivet auktoritärt längs med gatorna. Klockan är nio och Eurovision börjar nu.
Var man än tittar ser man sig själv. Jag menar, en annan människa i tåget.
