Nobelpriset dukar under av sin egen tyngd

Sven Anders Johansson: Varför uppstod inte samma diskussion i samband med Harold Pinters pris?

Nobelpristagaren i litteratur 2019, österrikiska Peter Handke.

En av de författare som aldrig fick Nobelpriset är Jorge Luis Borges. Det sägs att han var på tal, men att det föll på hans stöd till Pinochet och den argentinska juntan.

Var det ett bra beslut? Det kan man tycka. Men man kan också tycka, 33 år efter hans död, att hans politiska åsikter trots allt var ganska banala – Borges var en konservativ i mängden.

Det är svårt att säga detsamma om hans litterära verk. Hans Fiktioner hör till det mest fascinerande jag har läst. Så vad går Nobelpriset i litteratur ut på? Vad är det som ska belönas?

Det både underliga och signifikativa med Peter Handke-debatten är att den handlar så lite om litteratur, och så mycket om intervjuuttalanden, politiska ställningstaganden och tvivelaktiga förbindelser. Det är för att politik och estetik inte kan skiljas åt, och heller inte författaren och hans verk, säger de som är kritiska till valet av Handke.

Allt oftare är det som om litteraturen måste legitimeras etiskt eller politiskt för att alls få vara litteratur.

Nej, det kan de naturligtvis inte. Men det innebär ju inte att estetik och politik är samma sak. Eller att litterära bedömningar kan baseras på författarintervjuer.

Problemet för Akademien är att de själva i sina efterhandskommentarer också har lyckats snärja in sig ganska ordentligt i etiska principer och författarcentrerade resonemang.

Som när Mats Malm i Dagens Nyheter konstaterade att prisbedömningen ”utgår från principen om människors lika värde”. Eller när Eric M Runesson i samma artikel förklarade att det avgörande är vad Handke ”egentligen menade”.

Det är inget fel på principen om människors lika värde, det är bara det att det är tveksamt hur mycket den har med litteratur att göra. Att peka ut litterära mästerverk som inte alls följer den principen är inte svårt, om man säger så.

Och hur man än vänder och vrider på Runessons kommentar så väcker den samma undran som belackarnas inlägg gör: varför ska vi alls ta omvägen över litteraturen om det nu är Handkes menande som är det viktiga? Ja, vore det inte bättre för alla om Akademien i så fall lämnade litteraturen därhän och i stället delade ut ett pris till den bästa uppfattningen?

Okej, jag raljerar lite, och det ska man nog akta sig för när diskussionen indirekt handlar om så allvarliga saker som folkmord. I det perspektivet är det inte svårt att förstå de kritiska reaktionerna, i synnerhet de som formuleras av de bosniska författarna Aleksandar Hemon och Saša Stanišić, eller nu senast av Aleksander Motturi i Svenska Dagbladet.

Men att Handke är ett kontroversiellt val hindrar inte att mycket av invändningarna har något tidstypiskt över sig. Allt oftare är det som om litteraturen måste legitimeras etiskt eller politiskt för att alls få vara litteratur. I prisutnämningar såväl som på kultursidorna och i skolundervisningen.

Det finns ju för övrigt ett annat pris som har gått all in när det gäller politiskt signalerande.

Som om litteraturens uppgift inte är att visa något tidigare osett, utan att bekräfta det vi är: vårt sätt att leva, våra åsikter, våra normer, vår Godhet. Och när den inte gör det, ja då uppstår problem.

Man kan invända att den logiken alltid är verksam, även när den är osynlig – så länge det är ”mina” normer som bekräftas ser jag dem inte. Men något säger mig att fallet Handke ändå är en indikation på en förskjutning av bedömningskriterierna. (Varför uppstod annars inte samma diskussion i samband med Harold Pinters pris?)

Det handlar om konstens autonomi, och kanske om ett sensus communis som håller på att upplösas: ett gemensamt sinne som gör det möjligt och meningsfullt att erfara konst, inte etiskt utan estetiskt. Möjligen håller litteraturens estetiska grundval på att ersättas av en etisk.

I vilket fall som helst skulle man kunna säga att hela affären illustrerar hur Nobelpriset dukar under för sin egen tyngd. Hela världens bästa författare? Verkligen? Så vad ska Akademien ta sig till? Tänka över vilka ”signaler” de skickar ut, som Johannes Anyuru och andra varit inne på: en kinesiska nästa år, sedan en latinamerikan …

Fast skulle inte det innebära att anspråken bara blev ännu mer uppblåsta: inte bara det bästa författarskapet från vår horisont, utan också det politiskt riktiga valet, globalt rättvisemärkt …

Det finns ju för övrigt ett annat pris som har gått all in när det gäller politiskt signalerande. Det delas ut i Oslo ungefär samtidigt. Till dem som har fått det hör Henry Kissinger, Aun Sang Suu Kyi, Barack Obama och EU. Svante Weyler skriver i DN att han inte vet något värre än relativiserandet av folkmord. Jag kan trots allt tänka mig värre saker.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.