Anna Croneman skapar optimism i svensk film
Men armlängds avstånd från politiken kan förvandlas till ett struptag
Hyllningskören till Anna Croneman som ny vd på Filminstitutet är närmast unison. Med rätta. Äntligen en person med kvalitetsinsikt och konkreta erfarenheter från filmskapande, allt från 1990-talets produktion av filmer som Daniel Alfredsons ”Stray dogs” och Lisa Ohlins ”Veranda för en tenor” till SVT:s bredd och genomslaget som dramachef.
Hon är dessutom både orädd och tydlig. Inte minst skapade hon klarhet i vilka politiska konsekvenser som kan uppstå med en statlig filmpolitik när ”liberaler” överger demokratiska principer och öppnar portarna för framväxande fascism.
Det är alltså en stämning av optimism i svensk film just nu. Understruken av den nyligen proklamerade filmutredningen vars expertgrupp är ett rent dream team för den som oroade sig för ”regeringsunderlagets” riksdagsmotioner.
Optimism är en immateriell kraft som inte ska förnekas.
Men det ska inte heller politiska realiteter.
Anna Croneman tvingas leva med den rådande kulturpolitikens svältkost. (Se Petter Larssons ruggiga genomgång på denna sida.) Redan innan hennes tillträde genomför också Filminstitutet substantiella nerdragningar; 20 procent på visningsstöd, 10 procent av konsulenternas produktionsstöd. Mindre pengar till Folkets bio med flera, färre svenska filmer.
Och vad gäller filmutredningar existerar en oroande svensk tradition. Papperskorgen nästa! Både P O Enquists på 1990-talet och tio år senare Mats Svegfors. Det finns alltså all anledning att misstro vad vår inofficiella regering – det så kallade samordningskansliet med sin samling karriärsrasister med särskilda löneförmåner – kommer att göra med filmutredningen om ett år. Alldeles särskilt om den föreslår demokratiska målbilder om jämställdhet och mångfald och inte betonar det som SD motionerat om: ”Svensk filmproduktion ska bli mer nationalkonservativ”. Stopp för ”vänsterpolitisk detaljstyrning via Svenska Filminstitutet”. Målet definieras av filmer ”som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet” för att ”bidra till stärkt gemenskap och sammanhållning i Sverige”.
En utmaning för Anna Croneman. Understöd från kulturdepartementet är inte att räkna med. Vi har en historiskt svag kulturminister, hämtad från lokalpolitiken, som till exempel använde begreppet ”samsyn” när hon i Expressen kommenterade SD:s partisekreterare Mattias Bäckström-Johanssons löfte att kulturpolitiken är en fråga man ”ska borra i” eftersom finansiering av kultur präglas av ”vänsterstyrning”.
Så förvandlas armlängds avstånd till ett struptag.
Men vi hoppas på dig Anna!
