Kulturen monteras ned – och det sker i tysthet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Vi vänjer oss som kokande grodor vid ett samhälle där konst och kultur helt trängs undan av soldater, poliser och skattesänkningar. Så här ser det ut när Rosenbad rullar ut krisen över landet, skriver Petter Larsson.
På en halvö i Laxsjön, strax utanför Dals Långed i Bengtsfors kommun i Dalsland ligger Baldersnäs herrgård.
Där samlades 500 lyrikfantaster för poesifestival en helg i mars 2022. Skolelever bussades från Åmål redan på fredag eftermiddag för en workshop med poeten Lina Arvidsson – mest känd för sina underbara dikter om att sitta i kassan – och den lokale hjälten Jimmy Alm, vid tillfället kommunpoet i Tranemo. Tua Forsström fick pris och läste en nyskriven dikt om Dalsland. Publiken fick också möta den slovenska poeten Lucija Stupica och isländske Einar Már Guðmundsson. Bengtsfors bokhandel sålde de medverkandes böcker. Ett dussin medlemmar i Dalslands litteraturförening i gula t-shirts skötte ruljangsen.
Här klev de kulturpolitiska målen om allas möjlighet till kulturupplevelser, prioritering av barn och unga och internationell samverkan ut från pappret och tog fysisk form.
I mars skulle man ha upprepat succén. Men i år stryks poesifestivalen helt.
Dessutom kortas föreningens årliga bokdagar under sommaren, som brukar locka 4 000 personer, med en dag och kanske tvingas man också arrangera färre författarkvällar. Det brukar annars bli uppåt 20 om året.
Det är det bistra beskedet från föreningens verksamhetsansvarige Victor Estby.
Statliga Kulturrådet har skurit ned sitt bidrag med 150 000 kronor. Åmåls kommun skar förra året med 50 000 och slopade dessutom en hyressubvention, vilket innebar att hyran för föreningens lokaler steg från cirka 36 000 till 118 000 om året. Till det ska läggas två års bitande inflation.
Nu är Estby orolig att också Region Västra Götaland, den viktigaste finansiären, ska dra åt tumskruvarna.
Så här ser det ut när Rosenbad rullar ut kulturkrisen över landet.
Redan med höstbudgeten larmade kulturlivet. Kungliga Operan fick sänkta anslag. Dramatenchefen Mattias Andersson varnade för en mer ängslig teater, där man bara satsar på säkra publikdragare. Riksteatern, som sprider dans, cirkus och teater till en halv miljon människor över hela landet, aviserade färre föreställningar. Vasamuseet och Moderna Dansteatern i Stockholm bad rent av allmänheten om donationer. Malmö amatörteaterforum gjorde en insamling och sålde rekvisita på loppis.
För att förstå denna accelererade kris måste vi tala om ett av politikens vackraste ord: indexering, att inflationsskydda bidrag och anslag.
Nu i januari kom många av de konkreta beskeden från Kulturrådet och det går på allvar upp för kultursektorn hur illa det ser ut. Jag hade kunnat fylla en hel tidning med bestörta och besvikna kulturarbetare och kulturpolitiker. Flera talar om reella nedskärningar på kring 20 procent.
För att förstå denna accelererade kris måste vi tala om ett av politikens vackraste ord: indexering, att inflationsskydda bidrag och anslag.
Medan statskassan är välfylld och statsskulden rekordlåg har kostnaderna rusat där det mesta av den offentliga verksamheten utförs: i kommunerna, men framför allt i regionerna, som nu genomlever en akut och omfattande sjukvårdskris.
Intresseorganisationen Sveriges kommuner och regioner räknar med att regionerna skulle behöva ytterligare 24 miljarder och kommunerna 7 miljarder i statsbidrag för att undvika underskott i år.
Detta är alltså efter att regeringen i höstens budget stoltserade med att man tillskjutit 16 miljarder.
En förklaring är just att statsbidragen inte är indexerade.
Bara någon procent eller två av regionernas budgetar går till kulturverksamhet. Men den allmänna kostnadskrisen pressar dem att skära även där. 19 av 20 regioner kommer i år inte att räkna upp sina kulturbudgetar i takt med inflationen. I flera fall väntar direkta nedskärningar. Både Region Örebro och Region Dalarna ska till exempel spara 8 kulturmiljoner, bland annat via slopade kulturpris och stipendier.
Av kommunerna kommer bara ett tjugotal av de 215 tillfrågade att räkna upp sina kulturbudgetar i takt med inflationen. Stenungsund slopar sin bokbuss. Gävle, Gnosjö och Uppsala slår igen bibliotek. På andra håll höjs avgifterna, som när Helsingborg nu meddelar att inträdet till Dunkers kulturhus höjs med 20–50 procent, och även avgifterna för bland annat Sofiero och Kärnan stiger.
I en sådan situation hade man ju kunnat tänka sig att staten grep in.
Men vi har, mig veterligen för första gången, en minister som öppet deklarerar att hon inte slåss för pengar till sitt område.
Det hade inte direkt krävt en annan värld. Men kanske en annan regering. Och definitivt en annan kulturminister.
När Parisa Liljestrand tillträdde 2022 pratade SR med några av hennes gamla kollegor från Vallentuna kulturnämnd. Monique Nilsfors (S) utbrast: ”Är det här ett skämt? Parisa har känts helt ointresserad av kultur. Hon är bra på att spara pengar och intresserad av styrning och förvaltning.” Kristdemokraten Helena Klange var mer försonande. Liljestrand var i alla fall intresserad av statyer och jubileer, kunde hon intyga.
När Liljestrand nu intervjuas i Svenska Dagbladet understryks den bilden: ”Jag ser ju min roll kanske lite annorlunda än vad många andra gör. Det kan lätt bli en föreställning, att jag är branschens företrädare i regeringen, men jag ser ju mig själv som medborgarnas kulturminister (…) för mig handlar det inte om att vi är 24 statsråd med 24 portföljer som slåss. Utan för mig handlar det om att vi är en regering”.
Det där med branschen (läs: kultureliten) mot medborgarna får väl skrivas på populismens konto, eftersom det trots allt är just medborgarna som nu berövas sina bibliotek, pjäser och poesifestivaler. Om det nu inte bara är medborgare Kristersson och Svantesson hon anser sig företräda.
Men vi har, mig veterligen för första gången, en minister som öppet deklarerar att hon inte slåss för pengar till sitt område.
I gengäld är Liljestrand alltså omvittnat bra på att spara.
Därför får man få gå 20 år tillbaka i tiden för att hitta en så mager kulturbudget.
Kulturens andel utgör nu bara 0,67 procent av statsbudgeten, mot 0,72 förra året och vanligen runt 0,8 före pandemin. I reda pengar är det 9 miljarder.
Inom den så kallade samverkansmodellen, där pengar slussas till regionerna via Kulturrådet, räknades bidragen tidigare upp 1–2 procent för att kompensera inflationen. Men inte i år. Effekterna är monumentala. Tillsammans ansökte regionerna i höstas om 90 extra miljoner för att täcka kostnadsökningar och lite nya projekt.
De fick 2,3.
För att rädda vad som räddas kan och i alla fall slippa lägga ner verksamheter som redan är i gång så flyttar Kulturrådet därför 12 miljoner från nya utvecklingsprojekt, så att det i alla fall blir 14 av 90. Ta Region Värmland. De begärde inför 2024 att anslagen skulle öka med drygt 11 miljoner. Man önskade en uppräkning av alla bidrag med 2,8 miljoner, men ville därutöver bland annat stärka krisande Västanå musik och teater med 4,4 miljoner.
Nu sker i stället ett gradvis men oundvikligt uttunnande
Kulturrådet beviljade totalt 775 000 kronor extra.
Ett enstaka år kan kulturlivet naturligtvis överleva. Verksamheterna mal vidare på sparlåga.
Men det systemskifte som nu genomförs, då de statliga anslagen till kulturen inte ska räknas upp med inflationen i framtiden, innebär en automatisk nedskärningsmaskin.
Det är förrädiskt eftersom kulturkrisen blir osynlig för allmänheten.
Under pandemin stängdes ju allt från en dag till en annan och vi blev akut medvetna om vad vi saknade och längtade efter.
Nu sker i stället ett gradvis men oundvikligt uttunnande, not with a bang but a whimper. Medborgarna ser ju aldrig de tusentals föreställningar som inte sätts upp, de författarkvällar som inte arrangeras, de skolbesök som inte blir av, och än mindre de romaner eller musikstycken som aldrig skrivs. Vi vänjer oss som kokande grodor vid ett samhälle där konst och kultur helt trängs undan av soldater, poliser och skattesänkningar.
”En tyst kris” säger Värmlands regionkulturråd Sofia Magnusson (S). ”Men den kan gå snabbt och effekterna blir särskilt stora på landsbygden.”
Till denna rejäla hyvling måste man dessutom lägga två andra reformer, som båda bär SD:s ideologiska prägel: det slopade stödet till invandrarföreningar och att man skär ner anslagen till studieförbunden med en halv miljard över tre år – nära nog en dödsstöt.
Det slår direkt mot det kulturella ekosystemet, eftersom de mer renodlade kulturaktörerna nu förlorar viktiga samarbetspartners. ”Inte sällan går ju olika organisationer ihop om arrangemang och projekt – något som ofta uppmuntras vid bidragstilldelning. Vi ser redan att det blivit svårare att hitta partners som har pengar”, berättar Författarcentrum Syds styrelseledamot Gabriella Håkansson. När jag själv under förra året föreläste om min bok på ett 30-tal platser i landet var ABF inblandade nästan hälften av gångerna. Slår man sönder den infrastrukturen kommer i nästa led många böcker inte att skrivas alls, eftersom scenframträdanden ofta är det enda sätt man kan tjäna några pengar på en bok.
Om man höjer blicken är det svårt att inte se nedskärningarna som en del i den långsiktiga privatiseringen av välfärdssamhället. Genom en ständig underfinansiering av den offentliga sektorn går vi mot en skelettstat, där man måste ha privat sjukförsäkring för att få vettig vård, där allt mer av den kultur som blir kvar styrs av privata mecenater och där bara bästsäljande deckare kan tryckas. Bara en komplett idiot skulle då få för sig att anordna en poesifestival i Bengtsfors.
I dag skulle det betyda tre miljarder till. Om det låter mycket, så låt mig påminna om att staten förra året lade 10 miljarder på elstödet
Att ”indexera mera” vore ett av historiens osexigaste slagord, men skulle innebära ett hinder för nedmonteringen av både sjukvård och teater och ett stopp för glidningen mot skelettstaten.
Eftersom kulturanslagen startar på svältnivå krävs dessutom ett enprocentsmål, så att den statliga kulturbudgeten alltid utgör minst en procent av statsbudgeten.
I dag skulle det betyda tre miljarder till. Om det låter mycket, så låt mig påminna om att staten förra året lade 10 miljarder på elstödet, att det senaste jobbskatteavdraget kostar ungefär lika mycket och att storbankerna i år ger 90 miljarder i aktieutdelningar.
När Sahlgrenska sjukhuset tvingas spara 1,7 miljarder kan vi jubilera ett sjunde jobbskatteavdrag.
På kulturens grav reser sig en staty av en bankdirektör.
