Så musikar vi
Lika musikalist att lyssna som spela
Jag vill gärna förstå min 16-åring. Hon sitter med lurar i öronen stor del av sin vakna tid. Just nu är det Green Day: ”Fina texter, lite sorgsna, sköna gitarrer”. Och allt av Frank Zappa: ”Han är så kreativ och galen”. Sämst just nu är ”hiphopgangsterr’n’b”. Plötsligt vill hon veta vad Residents är för ”skum grupp” eftersom hennes tecknade favoritserie Nemi varnar för ”Residents i mörka rum”. Men när jag visar min egen halvmeter med Residents blir det ointressant.
Alltså: impulsen måste komma från rätt person, vid rätt tidpunkt, på rätt plats. Inte hemma vid köksbordet från en 55-årig farsa.
Musik formar och organiserar. Den får sitt värde av när, var och hur vi använder den. Musik skapar pakter eller tvärtom. Påstå att glamhårdrocken är det värsta som kunde hända 80-talet och du sårar Kiss-fanset på djupet av hans/hennes identitet.
Under fyra år intervjuades 42 människor (21 kvinnor, 21 män, 20–95 år med oroväckande övervikt på 50-talister och göteborgare!). Men det är sällan man läser en så distinkt rapport. Forskarna Thomas Bossius och Lars Lilliestam är direkta i sina frågor och när sedan svaren sorterats vetenskapligt ser vi spännvidden; allt från kvinnan som lyssnar på inspelade ånglok när hon ligger i badet till hon som stryper stereon när sambon lyssnar på Toto.
Så vad kommer Bossius och Lilliestam fram till? Till exempel att musikandet (efter engelskans ”musicking” för musikaliskt lyssnande, skapande, spelande, samlande, tänkande, dansande, läsande, berättande mm) tycks öka i takt med digitaliseringen. Därmed har också lyssnandet komplicerats. I viss mån anses det lika musikaliskt att lyssna som att spela. Och musiken borrar sig djupare in i hälsa, livsåskådning och genus.
Vad händer härnäst? Möjligen att MiML-projektet (Musik i Människors Liv), riktar in frågorna på hur vi lyssnar.
Om några år kanske vi uppvaktar varandra med spellistor i stället för chokladaskar och tulpaner!
