Enda felet med Swift är att musiken är för barn
Hon är en stor artist – men dagens pop har blivit rik, vit och tvåsam
Popmusiken är inte död. Däremot ålderstigen. Termen användes först 1901 i en annons för notblad i den brittiska tidningen The Stage, som utlovade ”all the latest Pop. Music”. Under begynnelsen fanns den enbart tillgänglig i tryckt form och genom spelningar. De kommande 100 åren skulle pop bli planetens stora kulturuttryck.
Men i dag?
Taylor Swift är jordens största artist. De stora skivbolagen i väst (liksom modeindustrin) har i över ett decennium siktat mot Asien och Latinamerika för att möta förskjutningen av den ekonomiska och kulturella makten. Data och kundstatistik visar att Rom inom kort kommer falla. Ändå står vi här igen, med en vit jänkare som vilar på arvet från Den stora amerikanska sångboken™.
Ett spöke från ett svunnet sekel, som gärna offrar en melodi för att istället låta själva texten bli refrängen:
“I’m only 17. I don’t know anything, but I know I miss you.”
”You’re not Dylan Thomas and I’m not Patti Smith. This ain’t Chelsea Hotel, we’re modern idiots.”
Taylor Swift fyller samma funktion som den danska poeten Inger Christensen en gång gjorde för sina landsmän: Kunglig hovleverantör av avancerad kylskåpspoesi. Den enes rader hängde förr virkade i utedassen längs Søndervigs strand. Den andres fyller idag väggarna i Los Angeles luftkonditionerade AirBnB-kedjor.
Inte någon gång i vuxen ålder har jag känt lust att höra, säg, ”Thriller” eller ”Dangerous” ens under intoxikation
Jag skriver utan förakt: Masskommunikativ förmåga är en essens i sann konst. Personan Taylor Swift är dessutom själva motsatsen till en pick me-tjej. Den behagsjuka som var obligatorisk hos kvinnliga artister av hennes storlek har botats med antibiotika. Alltjämt hör originalutgåvan av albumet ”1989” till tiotalets stora popalbum. På spåret ”Out of the Woods” skapade hon tillsammans med Max Martin en modern motsvarighet till producenten Phil Spectors ljudvägg, vars grundrecept färdigställdes redan 1962, med Bob B. Soxx & the Blue Jeans inspelning av ”Zip-A-Dee-Doo-Dah”.
Det finns bara ett problem: Taylor Swift gör, liksom tidigare Michael Jackson, barnmusik. Inte någon gång i vuxen ålder har jag känt lust att höra, säg, ”Thriller” eller ”Dangerous” ens under intoxikation.
Redan från starten var popmusiken, liksom sina syskon blues och jazz, en utpost för särlingar: de obildade homofilernas, brottslingarnas och missbrukarnas konstart. I den nyligen utgivna boken ”Queer Blues”, av musikjournalisten och HBTQ-magasinet We Are Familys grundare Darryl W Bullock, tecknas hur den heterosexuellt kodade bluesmusiken i själva verket bars fram av en queer publik som kunde spegla sig i sångerna om utbölingens vemödor.
Jösses, till och med Bruce Springsteen lyckades på åttiotalet – via en närmast parodisk butch-look i kombination med sånger om alienation och att offra hela jävla livet för kärleken – att rida på hbtq-publikens acceptans. Ett erkännande han tog emot ett par år senare, med aids-skildringen ”Streets of Philadelphia”.
Då har jag i sammanhanget inte ens nämnt Prince. Än mindre Little Richard.
I över hundra år var gruppen Manic Street Preachers slagord sant:
All rock n roll is homosexual.
Det gäller, med Lil Nas X som nästan ensamt undantag, inte längre. Popmusiken har blivit vit, rik och tvåsam. Taylor Swift spinner på nollnolltalets mest konservativa och heterosexuella indierock. Den som populariserades genom tv-serien ”O.C”, som skildrar överklassungdomar i den kaliforniska staden Newport Beach. Serien tonsattes med outhärdliga akter som Keane, Mojave 3 och Imogen Heap (den sistnämnde har också arbetat med Swift). Swifts låtskrivarpartner Jack Antonoff frontar på fritiden indietraktorn Bleachers och har naturligtvis dejtat Lena Dunham.
Berättarjaget, ständigt redo för storytelling, längtar aldrig bort från kuststädernas välavlönade villakvarter
Albumet ”The Tortured Poets Department” från i år är ett avskedsbrev till ex-pojkvännen Matthew Healy, som med sitt band 1975 bättre än några andra européer lyckats kapitalisera på nollnolltalets tjena-tjena-brudar-jag-har-läst-en-bok-indie. Resultatet är en popmusikens netfixalisering. Berättarjaget, ständigt redo för storytelling, längtar aldrig bort från kuststädernas välavlönade villakvarter: ”I feel so high school every time I look at you”.
Perspektivet är svårt straight. Samtidigt har Taylor Swift, som lärt sig att läsa med Joni Michells alfabet, tvingat US-indien att genomgå en efterlängtad feminisering.
När 1900-talets kanske främsta popteoretiker Neil Tennant i Pet Shop Boys avfärdar Taylor Swifts låtkatalog (”var är hennes ’Billie Jean’?”) har han enligt uråldriga måttstockar rätt i sak. Åtminstone om man förväntar sig att popmusikens funktion ska vara densamma som 1901, 1964 eller 1992. Men det Taylor Swift lyckas med är att reducera artistens behov av ”great songs” till ett absolut minimum.
123 år efter annonsen i The Stage skriver Swift musik som tillräckligt distinkt markerar sin självständighet, samtidigt som den är perfekt anpassad för en publik som inte bryr sig om vad popmusik är, eftersom de aldrig behöver söka efter den.
2024 är popmusiken bara ett flöde av ljud genererat av streamingtjänsternas anonyma redaktörer. Dess mittfåra är lika närvarande och spännande som luften.
