Läs hela kapitlet om Pinochet, Landström
Replik från Fredrik Segerfeldt – Rasmus Landström svarar direkt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2024-05-21
I sin artikel av min bok ”Rikslarm i Georgien och andra berättelser om världen” behandlar Rasmus Landström ett av 21 kapitel, det som handlar om Chile. Bland annat skriver han att jag ”bestämmer [mig] för att dra ut i försvar för en blodig diktatur – bara för att de körde ett nyliberalt program.”
Det är en ren lögn. I stället skriver jag, i just det aktuella kapitlet, så här:
”Allt detta sagt så föredrar jag 100 gånger av 100 en folkligt vald socialist som respekterar grundläggande demokratiska spelregler och rättsstatens principer, framför en ledare som tar och behåller makten med hjälp av våld. Hur många företag som än förstatligas och hur fattiga människor än blir.”
Vidare jämför jag – i samma kapitel – hur svensk offentlighet behandlar två latinamerikanska diktaturer:
”Ett vanligt argument för att behandla Castro mindre kritiskt än Pinochet är att kommunisterna på Kuba sägs ha byggt upp välfärden. Låt oss därför se på just två grundläggande välfärdsmått under Pinochets styre. Spädbarnsdödligheten sjönk under den chilenska diktaturen från 63 barn per tusen födda till 16 barn. Den förväntade livslängden, å sin sida, steg från 64 till 73 år. Var dessa förbättringar värda de dryga 3 000 dödsoffren? Jag tycker inte det, inte i något av fallen. Förtryck går helt enkelt inte att motivera på det sättet.”
Landström borde läsa om kapitlet. Och be om ursäkt.
Svar direkt: Siffrorna är helt missvisande
Nej Fredrik Segerfeldt, jag påstår aldrig att du hyllar själva militärstyret i Chile – tvärtom nämner jag att du inte gör det.
Segerfeldt är lömsk: han klipper ut två citat så det låter som om kapitlet handlar om demokrati vs. diktatur. Det gör det inte. Utan om den nyliberala politik Pinochet genomförde – som han skildrar med stjärnglans i ögonen. Sen fortsätter Segerfeldt att trampa i det klaver han ställt sig i: siffrorna han nämner på välståndsutveckling i Chile har absolut noll och intet med Pinochets initiala marknadsliberala reformer att göra – utan med hans senare korporativistiska politik.
Anledningen till att han inte med ett ord bemöter min kritik mot Chicagopojkarnas doktriner är att korporativism knappast förknippas med nyliberaler utan snarare med fascister och (ibland) socialdemokrater. Segerfeldt är den som borde be om ursäkt till det chilenska folk som idag är ute på gatorna och protesterar mot resterna av Pinochets ekonomiska politik.
