All kultur jag älskar har sitt ursprung i rökrutan
Där är ordet ”kvalitet” inte synonymt med självupptagen och tårdrypande smörja
Nyss anordnade Albert Bonniers förlag sin årliga fest vid nedre Manilla på Djurgården. Och nästa vecka arrangeras bokmässan i Göteborg. Dit reser landets kulturelit för att skrika i begagnade mikrofoner inför tusentals lyckliga bokälskare. Huruvida relationsexperten Patrik Lundberg kommer att arrangera ännu en svitfest på Elite hotell är i skrivande stund oklart.
Till det förstnämnda arrangemanget var jag turligen inte bjuden. Hittills har jag också lyckats undvika samtliga propåer om att närvara på bokmässan, ity jag har tvättstugan.
Jag noterar samtidigt hur ”rökruta” ånyo används som okvädningsord. Inte sällan av samma personer som inte kan tänka sig ett värre öde än frånvaro från nämnda tillställningar.
Såväl halloumiborgare med doktorsgrad (Jens Liljestrand) som Författarförbundets tidigare styrelseproffs (nämnde Patrik Lundberg) avfärdar gärna klander med att deras kritiker bara mobbar den som är eljest, tydligen inlärt i högstadieårens rökruta.
De har fel. Rökrutan förblir mitt Manilla. All kultur som jag älskar har sin utgångspunkt i de hierarkier som fortfarande skapas längs betongväggar och i parkeringsgarage utanför landets högstadieskolor.
Min milt autistiske vän Metal-Christoffer har förvisso fastnat i en evighetsloop där han skriker ”RÖKRUTAN AVSKAFFADES FAKTISKT 1994” om och om igen: ”VI VAR BARA KIDS SOM GILLADE PUNK OCH ATT BOLMA CIGG I ETT GARAGE.”
Men rökrutan är framför allt en mental plats, där du bedöms på andra grunder än det av kulturposset framröstade regelverket.
Ruben Östlunds film ”The square” från 2017 handlar om en fyrkant inom vilken trygghet ska råda. Om Östlund haft vett i skallen hade han fattat att den enda ruta som spelar roll är rökrutan, trots att det alltså inte ens är en ruta.
I rökrutan är ordet ”kvalitet” till exempel inte synonymt med självupptagen och tårdrypande smörja. Det är däremot en plats där ingen kan bli någon, åtminstone så länge den kan se skillnad på ett par Reebok Club C85 och ett par Nike Air Force 1. Rökrutan har däremot inte utrymme för viktigpettrar utan ärende.
Det är exakt därför som rökrutan gång på gång avfärdas av dem som till varje pris vill klättra uppåt och inåt, samtidigt som de förklär sin statusjakt i skitsnack om ”demokrati” eller ”litteratur”.
Rökrutans elitism är skälet till att jag hittills inte har dragit något gammalt över mig. Den är skälet till att jag alltid kommer att föredra den hemlighetsfulle jazzauteuren Kofi Flexx framför ännu en av Johannes Anyurus långa men tomma tirader.
Det var allt, konträrer. Vi ses i rökrutan. Be there, or be square.
