Voyeurer, dominos, twinks, kleti & smeti göre sig icke besvär
Skvallret om Linda Skugge visar hur utrymmet för fri sexualitet krymper i vår tid
”Det får bära eller brista, förmodligen brista.”
- Linda Skugge, augusti 2023.
1976: Konstnären Cosey Fanni Tutti medverkar i hårdporrvåfflan ”Satin Party”. Samma år grundar hon musikgruppen Throbbing Gristle. Det tar ett halvt liv innan Fanni Tuttis livsgärning erkänns.
1991: Madonna beskriver sin fitta i BDSM-hyllningen ”Sex”, fotoboken hon gör tillsammans med fotografen Stephen Meisel. Madonna blir planetens lilla hora.
1997: Författaren Kathy Acker dör ensam i rum 101 på en kvacksalvarklinik i Mexiko, femtio år gammal. Under sitt liv har hon bland försörjt sig som strippa och genom porr. Hennes enda polare Matias Viegener donerar en låda med Ackers avlagda dildos till alla New Yorkers genom att ställa ut den på gatan. Very beautiful och really sad, tänker konstvärlden som kommer på att Acker var cool.
2023: Sex hör hemma i garderoben. När Sundsvall Pride anordnas i juli meddelar arrangörerna följande regel: ”Vissa personer anser det stötande när för mycket hud exponeras. Undvik allt för avslöjande kläder eller brist på kläder. Det är en festival och parad för alla”.
Samtidigt tilltar skvallret i styrka: ”Har ni SETT Linda Skugges bilder på Darkside? Vet ni vad hon GÖR?” Fotografier från ett stängt BDSM-community sprids via chattgrupper och poddar. Bilderna rusar över internet, med omtanke om ungarna (två vuxna, en på sjutton) som ursäkt. Mönstret är väldokumenterat: Historien har alltid draperat sin avsmak mot perversioner i omsorg om barnen.
Men saken handlar varken om det eller om att bilderna också publiceras på sajten Onlyfans (som till skillnad från Meta, Tiktok, X eller Google tydligen är ett företag som ingen borde låna ut sig till). Det handlar om att alla tycker att det är råäckligt med en femtioårig kvinnas vidöppna rövhål.
Jag kan upplysa om att porr inte fyller sitt syfte först när den når verkshöjd
Det handlar också om en i ordets exakta mening snuskig skvallerkultur, där allt och alla kan förvandlas till publikbyggande ”content”, där en tanig gammal feministbrutta offras för klout, whatever om avsändaren samtidigt lånar ut sig till en allt mer reaktionär tidsanda.
Ingen ifrågasätter att bilder från stängda kinksajter sprids vidare. Nåja inte konstigt – det lär ju knappast drabba er i framtiden.
När en storblommig Pernilla Wahlgren tar chansen att ge igen på Skugge för 22 år gammal ost brister dammen: Desarmerade medelmåttor, som själva aldrig förändrat ett liv eller skrivit en rad att minnas, ställer sig i kö för att få tycka till om en människa som fördrevs från kulturlivet redan våren 2021.
Linda Skugges text om Kristina Sandbergs helt bortglömda cancerbok ”En ensam plats” borde hamna på Moderna museet, men naturligtvis ställde sig de blodfattigas armé på Sandbergs sida och insisterade istället på mycket MER av hej-jag-är-en-duktig-pluggis-litt. Två år senare senare reducerar samma treplusgäng, med de obegåvades obrydda självklarhet, Skugges liv och lustar till debatt:
Är bilderna kanske feministiska? Hmmmmmmmm!
Förut gjorde hon så, men nu gör hon så! GOTCHA!
Men är det veeeerkligen konst?
PS. HORA! DS.
Vem bryr sig? 99 procent av offentligheten är ändå oförmögen att känna igen och värdera konst. Jag kan upplysa om att porr inte fyller sitt syfte först när den når verkshöjd. Däremot håller Skugges dagbok på Darkside, som ingen pallat läsa, högre klass än den så kallade ”litteratur” som gång på gång belönas i det här landet.
Lite i smyg har offentligheten omformulerat rätten att få knulla hur du vill till att du får bli kär i vem du vill
På sociala medier ironiserar de fett äkta systrarna Annika Strandhäll (73 000 i riksdagsledamotsarvode) och Alexandra Pascalidou (6,3 miljoner i tillgångar via sitt bolag Frontkick) över ”ensamstående mammor” som ”bjussar på lite analsex”.
Samtidigt skissas det på de numera obligatoriska anonyma orosanmälningarna till Socialtjänsten, men såklart först efter att samtliga åsikter har vädrats till allmän beskådan. Ingen ska missa att mamma är ett jävla luder. Det är av omsorg.
Lite i smyg har offentligheten omformulerat rätten att få knulla hur du vill till att du får bli kär i vem du vill. Kärlek är harmlöst. Det är det konkreta och kladdiga sexet som får allt fler att spy.
När Ebba Busch tar bort ordet ”queer” ur hbt gör hon det av en anledning. När den ”liberala debattören” Adrian Romignollo gör samma sak i Expressen, samtidigt som att han skriver att begrepp som ”crossdresser” och ”polygami” bör ”förbli stigmatiserade”, gör han det av samma skäl: Den fria sexualiteten ska krympa till att handla om huruvida bögar och flator ska få fråga chans på varandra. Twinks, voyeurer, dominos, femboys och Kleti och Smeti göre sig icke besvär.
Tjugotalet markerar starten för en nygammal konservatism som inte accepterar avvikare. Det gör mig alldeles skiträdd för egen del, och det svärtar ner min framtidstro. Tiden kräver renhet och skötsel. Alla ska leva gråmulna liv som varken bär eller brister. Ingen behöver bevittna hur vår oförlösta och meningslösa längtan imploderar i bröstet.
