Konstmusik och kontemplation i Uppsala-festival
Uppsala International Sacred Music Festival ägnar tid och pengar åt lyssnarvård
Det finns konsertHUS och det finns KONSERThus. Tillfällen när musiken själv får vara templet. Inte tvärtom.
Ett exempel är Uppsala International Sacred Music Festival. En festival som ägnar tid och pengar åt ett slags lyssnarvård.
I dag pågår 30 väpnade konflikter från Filippinerna i öster till Colombia i väster. Det finns alltså starka skäl till tvivel om en allomfattande gemenskap. Men kanske musiken kan vara den nollpunkt där vi i någon mening kan börja om. Något att tro på?
Det verkar i alla fall vara Magnus Bäckströms, konstnärlig ledare för Uppsala Konsert & Kongress, fromma förhoppning. Och antagligen tänker han helt rätt när han krånglar till det i välkomsttexten med ord som ”gudstro”.
Musik kan naturligtvis varken vara god eller ond. Men akten, att lyssna, kan skapa förutsättningar för goda och onda handlingar. Det kan räcka med en melodi på tre toner som griper tag. Hur många kan inte vittna om hur ”livet tog en annan riktning” vid en stark musikupplevelse. Eller som författaren till Det postdigitala manifestet, Rasmus Fleischer, menar: Digitalisering ökar behovet av socialisering; konserter och andra tillfällen för musiken att äga rum.
Det behöver inte vara svettig gospel (även om festivalen innehåller både soul och gospel). Det kan vara en japansk kotospelare i ett nedtonat rum till ett maffigt Rekviem av Johannes Brahms. En svensk psalm och arabisk musik från Sufi-ghazaler.
Någonting har hänt sedan 1900-talets new age-rörelse urartade i delfinsång och panflöjter. Religioner behöver hitta nya sätt att missionera. Musik som framhåller pausen, långsamheten, låga frekvenser, natur, tro och rit har återigen blivit ett expansivt område för musikindustrin.
Tendensen hörs klart och tydligt i postrockarnas ljudbilder; Sigur Rós, Efterklang, God is an Astronaut, Mogwai. Vi hör den i Alva Notos och Ryoji Ikedas magiska minimalism där mikroskopiska förändringar i ljud och ljus lyckas vända många lyssnares koncentration djupt inåt.
Samma stråk går genom konstmusik av bland andra Arvo Pärt, Gavin Bryars, Giya Kancheli. En mix av ekumenisk andlighet i vid bemärkelse. Ett bottenlöst behov av lågstämd musik.
”Kanske finns det en musikalisk aspekt av dissonansen i världen just nu. Kanske finns en frekvens som är den rätta”, säger sångaren Ebbot Lundberg i senaste numret av Tonsättaren.
Belöningen är en känsla av genomskinlighet. Eller som Arvo Pärt upprepar i varje intervju: ”Jag föreställer mig att allting börjar med en mycket enkel rörelse.”
