Ljudutställning inget för tystnadsromantiker
Oljud Sthlm romantiserar läten omkring oss
Bröööl. Wroom. Kaduschkadusch. Bonk. Oiiiii. Knasterknaster- knaster.
Bor man i en stad ingår det i kontraktet att det låter vare sig man gillar ljuden eller inte, menar musikern Håkan Lidbo som tillsammans med etnologen Elin Franzén har skapat utställningen Oljud Sthlm. Konceptet har rullat flera år med remixer, kartor, vykort och fältinspelningar där ljud av spridda slag blandas till subjektiva musikstycken. I utställningen på Kulturhuset knyts trådarna ihop i fyra stationer där stockholmarna själva i större utsträckning får bestämma hur deras stad kan musikaliseras.
Frågan är: Kan (o)ljud bli musik? Allt beror naturligtvis på toleransen. Gillar man 1920-talets futurister finns en större acceptans för mikroljud från ventilationstrummor och fritöser till hela landskap med hårt knypplade ljudmattor. Men det är mycket begärt av en lyssnare med en annan ingång, till exempel att musik är imitation av annan musik, att hon ska öppna ett fönster mot Rinkeby torg och komponera torget.
Franzéns och Lidbos lite heroiska inställning till ljuden i våra liv handlar alltså om att vi ska sätta på oss musiköron i stället för ljudpolisens kåpor. Det gillar jag.
Runt om i världen pågår flera liknande projekt. Till exempel BBC’s Save our sounds där lyssnare kan skicka in sina fem bästa och fem värsta ljud. Ta också Göteborg Sound Map och Montreals ambitiösa Sound Map (som Oljud Sthlm lånat sitt gränssnitt från). Och till British library har allmänheten i snart femtio år fått lämna in vardagsljud som på ett eller annat sätt är utrotningshotade.
Kompositören Victor Lisinski är just nu ute på en resa jorden runt. På olika platser i världen ska han spela in ljud som han förvandlar till musik.
I utställningen Oljud Sthlm ingår även det omvända, antropologiska perspektivet: Om vi lämnar tillbaka stadsljuden i form av musik, har vi då lättare att acceptera dem?
Det förefaller så. Känner vi att vi kan kontrollera och ändra ljudens nivåer och sammanhang kan vi till och med roas av en slamrande rulltrappa. För det är stadsborna som är musikerna. Det är stadsborna själva som skriver musiken efter sina hypnotiska, ockulta, rituella föreställningsvärldar.
Visserligen är Oljud Sthlm ett regisserat konstverk, men samtidigt en öppen spelplan för den potentiella konst som omger oss dagligen. Alla är dock inte så toleranta som radioprofilen Kjell Alinge: ”Jag gillar stadsljud, det går till och med att dansa till trafikljud”.
