Det viktiga med min avhandling: resultatet
Sameh Egyptson svarar på kritiken – och får svar direkt av Petter Larsson
Petter Larsson berättar livfullt från disputationen. Men där finns ett tema som jag är kritisk till. Det är att ”kritiken var mördande”. För detta stödjer han sig på att betygsnämnden var oenig (2–1) samt att avhandlingen endast har nått upp ”till miniminivån för godkänt”. Men miniminivå är det enda som betyget ”G” betyder i dessa sammanhang. Betygsgraderna är som nolla eller etta. Betygsnämnden ska inte och får inte kommentera hur långt från ribban avhandlingen ligger. (Det finns inte ens VG.) Bara den som har avvikande mening, som Torsten Janson, har rätt och skyldighet att formulera sig.
Petter Larsson stödjer sig sedan på Torsten Janssons kritik men glömmer att säga att denne inledde sitt anförande vid disputationen (upprepad i Expressen 14/2) med att betona att avhandlingen förtjänstfullt hade kartlagt det svenska nätverket. Hans kritik gällde endast metodfrågor. I sak hade Egyptson alltså stöd av alla tre i betygsnämnden. Det var bedömningen av metoden som skilde dem åt. Det är därför starkt överdrivet att som Petter Larsson säga att den ”av allt att döma är en av mer bristfälliga avhandlingar som någonsin har godkänts”.
Det viktiga med min avhandling är resultatet. Att Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) ingår som den svenska grenen i den (huvudsakligen fredligt arbetande) globala politiska rörelsen Muslimska brödraskapet (MB). Samt att deras pretentioner på att företräda ”sann islam” är ihåliga. De tolkar Koranen som en politisk planritning för det kommande samhället, inte som privat religion eller andlig vägledning. De har en speciell, ultrakonservativ variant av islam som sin grundläggande ideologi, där kvinnans underordnade ställning och patriarkatet är centrala. De är också starkt kritiska till liberal islam eller feministisk islam.
Vi borde för länge sedan ha sett upp med vilka vi gav offentlig ställning som representanter för ”islam” och ”muslimerna”. Vi borde ha lärt oss att skilja på islam som religiös tradition och islamism som politisk rörelse. Jag hoppas att min avhandling kan ge ”pusselbitar” för en nödvändig omprövning.
Sameh Egyptson
Teologie doktor i interreligiösa relationer
SVAR DIREKT Det finns inget ”bara” i kritik av metoden
Låt mig bara som exempel saxa bland Torsten Jansons hårda ord: ”Ett genomgående problem är bristen på precision, diskussion och definition av begrepp”, ”Kort sagt tillämpas begreppet överhuvudtaget inte analytiskt eller förklarande – utan endast pejorativt”, ”ensidig och onyanserad”, ”polemisk och direkt missvisande”.
Jag har för all del bara varit på en handfull disputationer tidigare, men min ringa erfarenhet talar för att detta språkbruk minsann inte tillhör vanligheterna.
När betygsnämnden gav sitt besked upprepade den dessutom Jansons kritik, de övriga två ledamöterna uppgav att de står bakom den och man använde använde explicit ordet miniminivå
Jag kallar denna kritik mördande. Om Sameh Egyptson hellre vill kalla den till exempel dräpande, så inte mig emot.
Låt mig också ta tillfället i akt och påpeka att det inte finns något ”bara” i metodkritik, eftersom den metod man använt genererar det resultat man får fram. Brister i metoden kan, men måste inte, därför också medföra brister i resultatet.
Petter Larsson
