Grundlagsskyddat public service är grumligt tänkt
Diskussionen om SR och SVT måste föras på rätt premisser
Förra veckan meddelade Moderaterna att de inte ville ha ett grundlagsskydd för public service.
Därefter tog det cirka fem sekunder innan justitieminister Morgan Johansson drog fascistkortet och varnade för att Moderaterna vill ha det som i Ungern och Polen, där public service blivit propagandaorgan för regeringen.
Moderaterna svarade i sin tur med att låtsas som att de inte vet att diskussionen om SVT och SR håller på att bli ett av de centrala slagfälten i kulturkriget.
Så där håller de på. Men så här ligger det till: Nej, Sverige håller inte på att bli som Ungern, och Morgan Johanssons argumentation är destruktiv.
Ja, det finns hot mot public service som Moderaterna inte vill låtsas om av politiska och populistiska skäl, i sitt eviga fjäskande för Sverigedemokraterna.
Kombinationen av dessa osanna hållningar blir en politisk dans med höga insatser, farligt losskopplad från verkligheten.
Diskussionen om public service är viktig, på många plan. Men för att den ska bli begriplig måste något sägas om terrängen vi alla famlar runt i:
Den fria journalistiken är i dag en måltavla för auktoritära rörelser. Politiker som Trump, Orbán, Åkesson och Bolsonaro ser inget egenvärde i en oberoende granskning av makten. Tvärtom söker de kontroll och vägar för direkt kommunikation med folk och väljare. Och ja, i Ungern och Polen har regeringarna tagit direkt kontroll över de statligt finansierade medierna.
Detta samverkar med ett medielandskap där journalistiken sedan ganska många år befinner sig i djup i kris. Affärsmodellerna som massmedierna förlitade sig på under efterkrigstiden fungerar inte längre. Annonspengarna försvinner till Facebook och Google. Kvar finns nischmedier som kan ta betalt direkt av sin målgrupp: affärstidningar, morgontidningar för den urbana medelklassen, nyhetsbrev för specialintresserade. Medier med breda målgrupper: kvällstidningar, lokala och regionala medier – sitter med krympande resurser och många får allt svårare att nå ut.
För de auktoritära rörelserna är det hela en perfekt storm: sociala medier lyfter fram deras budskap, propagandan är lätt att prångla ut, den traditionella journalistiken blir allt svagare
Dessutom: i den gamla offentligheten satte massmedierna agendan och berättade vad som var viktigt. I den nya styrs vi av en helt annan logik. Sociala medier lyfter fram vrede och hat, och verkligheten – ned på sökresultat i Google – kan lätt manipuleras av den som har kunskap och resurser.
Dessa tendenser hänger ihop och överlappar. För de auktoritära rörelserna är det hela en perfekt storm: sociala medier lyfter fram deras budskap, propagandan är lätt att prångla ut, den traditionella journalistiken blir allt svagare. Jackpot.
Det är i denna kontext striden om public service måste förstås. Sammanhanget avgör och förändrar allt.
Socialdemokraterna saknar i sin tur idé om mediepolitik bortom fortsatt stöd till public service och nuvarande presstöd
Från sverigedemokratiskt håll eldas det nu på för ett Ungern-inspirerat kulturkrig där måltavlan är Sveriges Television och Sveriges Radio. Argumenten har stöd hos deras väljare, som är den enda grupp som har lågt förtroende för SVT och SR i dag. För SD är det långsiktiga målet snarare att förstöra public service, än att ta kontroll över det.
Socialdemokraterna saknar i sin tur idé om mediepolitik bortom fortsatt stöd till public service och nuvarande presstöd. Får de bestämma kommer dagens utveckling att fortsätta, vilket innebär att den kommersiella journalistiken blir svagare, public service allt mer uppsvullet och dominerande. Det är i sig en farlig situation, men för jobbig att ta tag i.
Slutligen då Moderaterna, i vars partikropp nu två tendenser förenas. Den ena, vi kan kalla den Hanif Bali-grenen, drivs av ett allmänt journalistförakt och vill ha strid om public service för att locka till sig ”mediekritiska” SD-väljare.
Det andra benet, vi kan kalla det MUF classic-falangen, vill ha ett visserligen oberoende, men mycket mindre public service eftersom de hatar staten på principiella grunder. De tycker att mediemångfald är viktigt. Men de ser inte att världen förändrats, och att deras förslag i dagens landskap är mycket farligare än förut.
Det blir bisarrt när public service inte kan diskuteras utan att f-ordet omedelbart slängs fram som stoppreplik
Den stora risken just nu är inte att Ulf Kristersson gör en Viktor Orbán och ersätter SVT:s vd Hanna Stjärne med Linus Bylund, utan att det efter ett regeringsskifte görs en politisk överenskommelse där M gör upp med KD och SD om att kraftigt begränsa anslagen till public service, utan någon tanke om hur hålet efter den journalistik som då försvinner ska fyllas. Där SD:s ambition att försvaga den oberoende journalistiken krokar arm med nyliberalerna i MUF-falangen och maktspelarna i partiledningen. Det skulle inte göra Sverige till Polen eller Ungern, men det skulle försvaga vår demokrati betydligt.
Jag är själv en fanatisk public service-kramare. Idén är viktigare än någonsin, och den praktiska funktionen. Men jag tror att diskussionen måste föras utifrån rätt premisser. Public service-bolagen gör inte allt rätt. De är i sig ingen garant för demokratin, utan en av flera viktiga byggstenar. Fler saker krävs, exempelvis livskraftiga privata medier, och alldeles särskilt levande lokal- och regional journalistik. Hur ska detta uppnås? Om detta verkar inte någon ha någon idé.
Slutligen: Det blir bisarrt när public service inte kan diskuteras utan att f-ordet omedelbart slängs fram som stoppreplik. Det är också, det måste sägas, en grumlig tanke att hot mot public service ska grundlagsstiftas bort. De som vill ha kvar SVT, SR och UR som starka och självständiga bolag måste klara att ta hem diskussionen om varför det är viktigt med väljarna. Av demokratiska skäl.
