Jag hatar alla er med sommarstugor
När solen lyser som starkast går jag in i mörkret
Jag hatar alla med sommarstugor.
Det börjar redan i januari och pågår till och med augusti. Egentligen handlar det om ångest. ”Vad ska jag göra med barnen i sommar, det får kosta noll kronor och måste vara underbart.” Såg en förtvivlad mamma fråga detta i en facebookgrupp en gång, hon fick svaret ”köp sista minuten-biljetter”. Jag vrålade rakt ut. Inombords. I hjärtat. För man måste ju besinna sig, det vet alla sjukskrivna kvinnor.
Eftersom hatet börjar i januari och pågår till och med augusti, återstår fyra månader där jag inte hatar särskilt mycket alls. Ett gråtungt pissregnigt Sverige drabbar alla samtidigt och få av oss kan fly. Det är mycket demokratiskt. Enda gången jag njuter av min sjukskrivning är under regniga, nattsvarta november. Ni åker till jobbet, jag stannar hemma och bakar bröd. Hämtar barnen tidigt. Stressar inte. Sommaren finns nu bara i det förgångna, har den ens hänt? Man glömmer så fort.
Även det som varit bra glöms så fort.
Julen är såklart fruktansvärd men jag lägger all energi på att baka kakor och att vara ätstörd. Två väldigt uppslukande aktiviteter som göder varandra på ett otroligt sätt. Kan exempelvis vakna tidigt på morgonen och pinteresta alla favoritrecept. Välja ett. Gå och handla. Komma hem och sätta på ugnen, städa diskbänken. Ta fram ingredienser och blanka redskap. Alla känslor som vaknar nu? Duktig mamma. Duktig kvinna. Hemskapare. Åh, sådan aktivering! Sådant nödvändigt, godhjärtat projekt! Varför får jag inte rehabersättning för detta? Tänder ett stearinljus och sätter på finsk julmusik. Blandar alla ingredienser i rätt ordning, smakar och slickar. Använder fingrarna. Känner gommen och tänderna täckas av fett.
Dålig karaktär. Dålig kvinna. I dag går jag inte ner i vikt, i dag ökar jag i stället
Till sist rullar jag ihop kakan, det blir en lång degcylinder, en sötflottig orm på diskbänken. Skär av en bit av ena änden och stoppar i munnen. Igen och igen. Nej, in i ugnen nu. Sen göra allting rent från smetrester. Använder såklart händerna, munnen. Duktighetskänslan helt ersatt av äckel nu, ändå slutar jag inte äta. Dålig karaktär. Dålig kvinna. I dag går jag inte ner i vikt, i dag ökar jag i stället. Har misslyckats igen. Misslyckas alltid.
Jag måste vara allt som Hanne Kjöller hatar. Om hon såg mig skulle det skrivas ännu en krönika om simulerande livsstilskriminella på temat ”sjukskrivna har det för bra i Sverige”. För mycket tid att vara fånig på, ha fåniga problem, tänka för lite på lönsamheten. Ha för lite disciplin och för lite människovärde. Nåväl. Det är som det är. Och när kakan gräddats färdigt måste jag skära av ändarna och smaka. För att veta hur den blev? Visst. För att veta hur den blev. Smulor lossnar från verket. Jag väter fingertopparna och trycker ner dem på kakströsslet, fångar och äter. Illamående nu.
Kanske har jag problem, på samma sätt som alla kvinnor har problem MEN är åtminstone inte en sån som spyr. Eller, i så fall … bara i dag. Jag menar tänk bara. Att radera allt som hänt senaste timmen. Ätandet, odugligheten, fettet, förfallet. Börja om från noll. Rent, vitt ark. Bara en gång! En enda gång. Nej. Jag kan inte, det skulle smutsa ner allt. Musiken, det tända ljuset, redligheten. Det måste fortfarande finnas något att rädda. Och jag har ju döttrar. Är mamma. Jag måste älska min kropp. Älska att äta. Åtminstone låtsas. Så, nytt blad. Ny vit horisont. Vi börjar om.
Jag hatar alla med sommarstugor. Det börjar redan i januari och pågår till och med augusti. När solen lyser som starkast går jag in i mörkret, rullar ner persiennerna och stänger av Instagram. Längtar till svarta, demokratiska november. När era äckliga musbajskojor återtagits av naturen och ni gör mig sällskap i svärtan.
Äntligen tillsammans igen.
