Det är inte vår uppgift att vara Säpo till hjälp
Söndagen den 22 november måste vara en av de pinsammaste dagarna i svensk presshistoria.
Mutar Muthanna Majid visade sig inte vara en terrorist, utan bara en helt vanlig kille på ett flyktingboende.
Det har varit livesändningar och extra presskonferenser, löpsedlar, flash på flash på flash. Namn och bild. Smack, smack! Alla vet vad killen heter: Mutar Muthanna Majid. Alla vet vad han är: IS-krigare. Alla vet vad han vill: Attackera Sverige.
Hotskalan har åkt upp från 3 till 4. Skarpt läge!
Experterna säger att man ska leva som vanligt, men ändå vara vaksam. Kan man åka tunnelbana? Svar: Hotet mot Sverige ska inte begränsa oss, för då har terroristerna fått som de vill.
Barn har intervjuats om sin oro, barnpsykologer har tillfrågats om hur lärare och föräldrar ska samtala med ungarna.
Allmänheten uppmanades att komma med tips, alla upplysningar var av värde – om en man med en öppen Facebooksida.
Och så grips Mutar Muthanna Majid, obeväpnad. Göteborgs-Posten skriver: ”Ladies and gentlemen, we got him!”
Direkt vid gripandet skriver Mikael Holmström på Dagens Nyheter att det är väldigt logiskt att en terrorist bor på en flyktingförläggning i Boliden. Det ligger avlägset till, i den svenska blåbärsskogen kan man spränga och ha sig. Att han hade namnet på dörren visar bara vilken smart och fullfjädrad terrorist han är. Alla andra hakade på. Ja, så måste det vara!
Allmänheten övertygades om en fullträff från Säpos sida, som berömdes stort och vackert för sitt snabba gripande. Regeringen och den borgerliga oppositionen tog varandra i hand om att det brådskar med en ny lagstiftning. Mer övervakning, mer kontroll.
48 timmar senare visar det sig att Säpo kan lägga till ytterligare ett fiasko på sin cv. Av pressmeddelandets undertexter förstår man att de nu ska göra ”kompletterande intervjuer” för att undersöka om det överhuvudtaget har funnits ett terrorhot mot Sverige. De har alltså gått på en jätteblåsning.
Och det har även vi i pressen gjort, som helt okritiskt piskat upp masshysteri och total rättsosäkerhet.
Mutar Muthanna Majid, 22 år, är bara en av alla dessa asylsökanden som flytt IS. Nu har han blivit en symbol för hur vi betraktar flyktingar som terrorister.
Jag vill inte höra chefredaktörer säga nu, att man gjort helt korrekta bedömningar som skrivit och sagt ordet ”misstänkt” i små bokstäver och ”terrorist” i versaler.
Jag vill inte höra ansvariga utgivare, som säger, att vi publicerade för att alla andra gjorde det. Att media i den här människojakten har hjälpt Säpo att avfärda en man från listan på misstänkta. Det är inte vår uppgift att vara Säpo till hjälp.
Jag vill inte höra en ursäkt om att man faktiskt har gett utrymme åt de tveksamma rösterna. Visst har några fått lägga sin panna i förbryllade veck, men trycksvärtan och ordsvadan de senaste två dygnen har handlat om att Säpo har avvärjt ett terrorhot.
2010 stormade nationella insatsstyrkan i Göteborg en barnfamilj som låg och sov, i jakten på terrorister. Nordstan spärrades av. Redan då ansåg vi att terroristjakten hade spårat ur. I lördags utrymdes en biograf på Södermalm för att det satt ”en skummis” i salongen.
Det går inte an att Säpo uppträder som Dupond och Dupont, den svenska journalistkåren tar sig fram som Kling och Klang och politikerna låter som Bill och Bull.
Vi måste rannsaka oss. Nu, direkt, det finns inget sen, vi kan inte vänta tills allt är över. Den kräver intelligens och integritet från alla parter, om inte kommer terroristjakten bli en terror riktad mot den allmänhet man säger sig vilja skydda.
