Selfien – en klassiker redan på Munchs tid
Fotografins födelse gav både frihet och manipulationer
AI-genererade bilder skapas av en robot. Ändå är det lätt att uppfatta dem som fotografier eller avfotograferade konstverk. Vad händer när vår visuella kultur kompletteras, eller rentav infiltreras, med dessa bilder? Vi behöver också förstå fotots och fotokonstens historia och hur den gått hand i hand med massproducerad bild. I första delen av tre beskrivs det analoga fotografiets födelse.
Tänk dig att du lever i början av 1800-talet. Är du någorlunda välbärgad ser du litografier i böcker och tidskrifter. Du kan ha målningar på väggen. Är du mindre bemedlad upplever du kanske bildkonst mest i kyrkan (om du inte har otur och lever ditt liv i en extremlutheransk trakt där kyrkan är vitkalkad för att ordet ska kunna träda fram).
7 januari 1839 föds fotografitekniken officiellt när daguerreotypin presenteras hos den franska akademien av upphovsmannen Louis Jacques Mandé Daguerre. En försilvrad kopparplåt kunde bevara den bild som skapades med en kamera obscura. Ett spegelvänt original som inte kunde mångfaldigas. Tekniken spreds snabbt genom en översatt och tryckt bruksanvisning. I Stockholm ställdes daguerrotypier, med stadsmotiv, ut redan hösten 1840.
Det finns mycket som är intressant med den nya tekniken. Den tycktes avbilda med en fram tills dess oöverträffad exakthet, och just för att det var utsikter, byggnader, städer och landskap som var de första motivgrupperna kunde betraktaren antagligen känna igen sig. Men man ville också massproducera dessa tidiga fotografier, vilket inte lät sig göras utan omväg via litografin eller andra grafiska tekniker.
Litteraturvetaren Magnus Bremmer har i sin avhandling ”Konsten att tämja en bild” från 2016 beskrivit den tidiga utvecklingen, i relation till texten och till uppmärksamheten som begrepp. Där kunde han observera hur fotografiet dels snyggades till och anpassades till en redan existerande bildkonvention när det förvandlades till tryckbar litografi, dels hur samtiden inte riktigt kunde gå med på den visuella explosion som kom med fotot. En massa ovidkommande detaljer som störde helheten!
Svårigheterna att ta emot den nya tekniken speglades också i språket. Aftonbladets läsare kan notera att den första ”fotoboken” – alltså med litografier som avbildade fotografierna – trycktes av Lars Johan Hierta, och en av de skribenter som tidigt var ute och beskrev utvecklingen och bilderna var en Aftonbladet-skribent, Oscar Patrick Sturzen-Becker, mer känd under pseudonymen Orvar Odd.
Snart skulle man också kunna manipulera fotot och avlägsna oönskade detaljer (och människor).
Denne Sturzen-Becker var en bred skribent som också recenserade vännen Carl Jonas Love Almqvists romaner och skrev uppdragstexter på flera håll. Hans resonemang om de tidiga fotografierna analyseras av Bremmer där han framför allt lyfter fram att Sturzen-Becker både leder betraktarens blick åt ”rätt” håll, det vill säga till fotonas huvudspår men att han också dramatiserar, och kritiserar ”fula detaljer”.
För trots att det inte gick att fånga rörelse med den tidens minutlånga slutartider, kunde gravören som skapade litografin förstås lägga till människor, båtar, liv. I beskrivningar som Sturzen-Beckers låg både önsketänkande och framtidstro. Snart skulle den absoluta och korrekta avbildningen komma. Snart skulle man också kunna manipulera fotot och avlägsna oönskade detaljer (och människor).
Det intressanta med hur den nya tekniken togs emot var alltså att den ansågs behöva texten som stöd, att den kom att härma redan existerande bildkonventioner i motivval och former. Och att den ansågs vara helt maskinell: även om fotostudior växte fram för porträttfotografering var det under 1800-talet inte riktigt tal om annat än att trycka på en knapp. Det var på ett sätt tekniken, maskinen, som styrde men om man drar det ännu längre: motivet avbildade sig själv. Även i Sturzen-Beckers texter skymtas denna syn på fotografiet.
Under framför allt andra halvan av 1800-talet avlöser den ena fototekniken den andra. Slutartiden förkortas och det blir möjligt att trycka fotografier utan omvägen runt litografin. 1888 föds Kodaks lådkamera. Nu kan alla fotografera enligt företagets slogan ”Tryck på en knapp och vi gör resten”.
Lådkameran är den andra vågen i fotografins historia. Den var viktig eftersom den gjorde fotograferandet mer tillgängligt. Men redan före den uppfinningen hade fotografiet börjat förändra sättet att se och konstens inriktning. Det realistiska måleriet fick konkurrens och målande konstnärer började experimentera med andra former. För det går inte att komma ifrån att kameran hade en begränsning. Den kunde visserligen fånga världen på sekunden, men bara genom objektivets lilla titthål.
Konstnärerna tog också intryck av fotografins möjligheter när de, som till exempel Anders Zorn, målade av fotografier, eller använde fotografiet som inspiration. Edvard Munch arbetade med självporträtt, en genre som är konsthistoriskt klassisk men som ändå nu lite mer klatschigt kallas selfies. Munchs fotografier ställdes ut för ett par år sedan på Thielska galleriet och hans självstudier är ibland lika rörande i fotografisk form som i hans måleri.
… om man går till botten med porträttfotot är det egentligen helt groteskt att uppleva sig själv i två dimensioner och pyttelitet format.
I ett tidigt foto från 1902 sitter konstnären, som just börjar få sitt genombrott på den stora konstscenen, på en koffert i sin ateljé. Benen brett isär, munnen öppen. Fångad mitt i samtalet, med självsäker auktoritet. Till viss del måste det ha varit en omställning att skapa fotografiska självporträtt – särskilt så att säga fångat i flykten. Att måla av sin spegelbild är ändå en äldre konvention som inte var så långt bort från fotot.
I filmen ”And the king said, what a fantastic machine” granskas foto- och framför allt filmkonsten mest utifrån ett medialt spridningsperspektiv men något spännande uttrycks också om fotot i sig. Dels att det är en rak avbildning av verkligheten (vilket det, ursäkta, inte är), dels att fejk och bluff varit med ända från början (vilket ju också var uppenbart i de litograferade fotografierna).
Och till sist: om man går till botten med porträttfotot är det egentligen helt groteskt att uppleva sig själv i två dimensioner och pyttelitet format. En sekvens i filmen visar medlemmar i en urbefolkning – fram till dess aldrig utsatta för en kamera – som studerar foton på sig själva, länge och ingående. Det blir tydligt hur ögats särställning bland sinnena hela tiden lurar oss, och att vi sedan över 100 år och i flera generationer sakta har vant oss vid att fotot är sant. Det behövs en blick utifrån för att visa att det är en konstruktion.
Kopparplåtar och olika emulsioner, negativ som är original och som kan kopieras, diabilder och pocketkameror. Allt detta kommer att förvandlas till ettor och nollor och föda nya spridningsvägar. I nästa del flyttar vi till 1990-talet och den digitala revolutionen.
