Explosiva filmer slår hål på Israels myter
”Farha” och ”Tantura” skulle kunna bana väg för en rättvis fred för båda folken
I kibbutzen Nahsholim, inte långt från Haifa och precis invid Medelhavet, finns ett monument. Stora stenkuber med ingraverade namn i svart på hebreiska bildar tillsammans en hög mur. Högst upp står skrivet: ”Till minne av dem som gav sina liv på denna plats i självständighetskriget (23 maj 1948)”.
Detta är den information om platsens historia som finns att tillgå för badsugna israeler som besöker den pittoreska och populära stranden. Inget om att platsen innan 1948 hette Tantura, att det bodde hundratals palestinier i den då välmående byn eller att invånarna livnärde sig på fiske och jordbruk. Det finns heller inga upplysningar om att detta var platsen för en av de värsta massakrerna utförda av sionistiska trupper, eller att det med största sannolikhet finns två massgravar under strandparkeringen.
Men historien om Tantura och de nära 200 byar som rensades på sin arabiska befolkning har berättats av palestinier i generationer. Hela den palestinska identiteten kretsar kring Nakba – den för palestinierna stora katastrofen år 1948, när staten Israel bildades och mellan 750 000 och 800 000 palestinier fördrevs från sina hem. Ännu har de inte fått återvända och även om den generation som var med om denna fördrivning håller på att gå ur tiden finns deras vittnesmål samlade och digitaliserade hos Palestinian oral history archive.
Även om Nakba har varit ett återkommande tema i palestinsk litteratur – såväl skönlitteratur som sakprosa – så har den sällan gestaltats så starkt och ömsint som i den palestinsk-jordanska filmskaparen Darin Sallams debutfilm Farha. Berättelsen som bygger på verkliga händelser har funnits med Sallam ända sedan barndomen och handlar om den 14-åriga flickan Farha som bor i en palestinsk by under det brittiska mandatet. Hennes högsta önskan är att gå i skolan och efter en ihärdig övertalningskampanj skriver Farhas pappa in henne i en skola i närliggande stad.
Jag kommer på mig själv med att kippa efter luft i den mörka biosalongen.
Men den stora katastrofen kommer emellan. I rädsla för vad som ska hända dottern låser pappan in Farha i en jordkällare när de sionistiska soldaterna drar fram.
Året är 1948 och Sallam får oss att känna samma klaustrofobi som Farha en gång i tiden kände medan hon genom trädörrens glipor bevittnar den etniska rensningen av sitt folk. Det är gripande, just för att vi får se allt med en ung kvinnas blick. Farha är inte bara palestinier som genom sin blotta existens anses utgöra ett hot mot den nya staten och därför måste ut, hon är också kvinna och sårbar för det som kan hända henne i en krigssituation.
Jag kommer på mig själv med att kippa efter luft i den mörka biosalongen.
Filmen som nyligen hade biopremiär i Sverige finns sedan i början av december att se även på Netflix, något som har upprört israeliska politiker som nu gör allt för att få bort den från streamingtjänsten. Den avgående finansministern Avigdor Lieberman har meddelat att ”det är galet att Netflix bestämt sig för att streama en film vars hela syfte är att skapa en falsk föreställning och att hetsa mot israeliska soldater” och drog in finansieringen av en biograf i Tel Aviv som visat filmen. Israels kulturminister Hili Trooper har öppet kritiserat Farha och menar att den bygger på ”lögner och förtal” och att det ”är en skam” att visa filmen på israeliska biografer.
Om än upprörande så är detta den logiska följden av det dilemma sionismen aldrig kan lösa: det fanns ett folk i det land man påstod var tomt och enda sättet att bilda en stat där var genom att göra sig av med ursprungsbefolkningen med alla till buds stående medel.
Sedan militärarkiven öppnades har nyupptäckta akter avslöjat en hel serie okända massakrer som ägde rum, vid sidan av dem som omvärlden redan känner till.
Men även om det israeliska samhället ständigt jobbar för att förtränga vad som egentligen hände 1948 – bland annat antogs 2011 en lag som kriminaliserar högtidlighållandet av Nakba – finns israeliska aktivister, akademiker och kulturskapare som med jämna mellanrum slår hål på myten om att staten Israel föddes ur ett frihetskrig.
Senast i raden är israeliske filmaren Alon Schwarz nya, briljanta och explosiva dokumentär Tantura där före detta israeliska soldater själva vittnar om de övergrepp de begick mot byborna i just Tantura. Sedan militärarkiven öppnades har nyupptäckta akter avslöjat en hel serie okända massakrer som ägde rum, vid sidan av dem som omvärlden redan känner till. Ännu är dokumenten till stor del censurerade men för ett år sedan framkom att högt uppsatta israeliska ledare varit fullt medvetna om massmorden.
Dokumentation till trots är det något oerhört skakande i att höra förövare själva berätta om grymheter de utfört, grymheter som de inte längre kan förneka när de nu står med en fot i graven.
Det har snart gått 75 år sedan Nakba, flyktingarna har ännu inte fått återvända, den israeliska ockupationen fortgår och inget minnesmärke har uppförts för de palestinier som kallblodigt dödades i Tantura. Men det finns en oerhörd kraft i filmerna Farha och Tantura, framför allt tillsammans.
Kanske kan de slutligen slå hål på den israeliska förträngning som både förnekar ett folk rätten till sin historia och utgör det största hindret för en rättvis fred för båda folken.
