Efter skräckskadan: ’Jag har aldrig skrikit så högt’
Cathrine tvingades amputera sitt ben: ”Varit hemskt tufft” • Gjorde comeback i sulkyn efter 21 (!) år • Framtiden
Publicerad 2025-01-14
För nio år sedan bröt travtränaren Cathrine Bergkvist skenbenet i en allvarlig olycka.
Efter misstag inom vården, komplikationer och 14 operationer tvingades hon amputera sitt ben.
För Trav365 berättar hon om de enorma smärtorna och den svåra vägen tillbaka.
– Jag trodde inte ens jag skulle kunna gå igen. Det är osannolikt, säger hon.
MISSA INTE! Följ Trav365 på Instagram här!
De senaste åren har till stor del varit en mardröm för 54-åriga amatörtränaren Cathrine Bergkvist.
Allt började under en träningsrunda 2016 då hon var ute med kallblodet Förtrollad.
– Jag och en tjej följde med, det var på en fredag. Vi körde vår träningsväg, den är 1,5 kilometer och så vänder man på en vändplan. Vi vände och så väntade jag på henne. Jag tittade bakåt, då slog han så att hon tappade tömmen. Hon fick tag i tömmen och då slog han en gång till. Då kom hästen i full fart så jag tänkte först att jag skulle sitta kvar mitt i vägen, säger hon till Trav365.
”Det var fruktansvärt”
Cathrine fortsätter:
Då stannade han, men jag såg i ögonen på honom att det inte skulle gå bra så jag drog i högertömmen ut i buskaget. Men då hakade hästens hjul i innanför mitt, med sån fart att min vagn slungades iväg. När jag landade med benet mot skalmen gick det av. Det var fruktansvärt.
Vad hände sen?
– Jag fick vänta på ambulansen och 45 minuter kändes som en evighet. Jag skrek något så fruktansvärt så att hon som bor i grannbyn hörde mig. Jag har aldrig skrikit så högt i mitt liv. Jag läste nu när Emilia Leo skadade sig att det kunde göra så himla ont. Jag tycker jag har hög smärttröskel, men det var något man inte kan beskriva. Det smärtstillande jag fick räckte inte så de gav mig ketamin.
”Benet höll på att explodera”
När Cathrine väl kom in på sjukhuset gipsades hon och dagen efteråt väntade operation.
– Efter på uppvaket, då sattes allt igång. Det var som om benet höll på att explodera, det svällde och svällde. Det kändes som allt skulle komma ut ur vaden, det gjorde hemskt ont. Då visste jag inte att det var så kallat kompartmentsyndrom så jag höll benet högt och då svällde det ännu mer. Det var en signal som de borde lyssnat på. Sen var smärtan något djävulskt olidlig, säger Bergkvist och fortsätter:
– En sköterska där sa något jag aldrig glömmer: ”Nu är du tyst! Du skrämmer andra patienter här på IVA.” Jag blev så ledsen och arg samtidigt. Det har varit tufft.
Smärtorna fortsatte, olika läkare var inblandade, tiden gick och ingen upptäckte att det rörde sig om kompartmentsyndrom.
– De skar upp hela vaden, opererade mig varannan dag, för att rädda lite grann. Men det blev en droppfot. Och så de nervsmärtorna jag fick då var otroliga.
Men hur kunde det bli så fel?
– Man sa att man hade tagit till sig av det och att de skulle utbilda sköterskor i kompartment. Men sköterskorna var de som larmade, det var läkarna som avfärdade. När jag skulle ta av gipset så frågade jag en läkare varför min fot stod så mycket till höger. Jag hade då fått en malrotation i min benläkning.
Amputationen: ”En befrielse”
Efter röntgen så kom till sist vändningen. Då hade det gått sju år efter olyckan.
– Min fot var så skadad så jag orkade inget mer. Jag åkte på en ”second opinion” i Eskilstuna. De tittade på foten och sa att det fanns knappt någon funktion kvar. Den nya läkaren kontaktade den uppe i Umeå så de hade ett samtal. Då höll läkaren i Umeå med om att om jag skulle få ett någorlunda liv så krävdes det amputation. Jag kände det enbart som en befrielse, fortsätter Cathrine.
I dag jobbar Cathrine 75 procent som inköpare på en pappersfabrik. Efter amputationen av delar av sitt högerben har hon kämpat sig tillbaka.
– Protesen funkar inte perfekt, men okej. Jag äter medicin för mina fantomsmärtor, dom är mest på natten .När jag tar av protesen då släpper spänningen för det är ett vakuum i protesen. Det kan ta fem till sju år.
Hur mår du i dag?
– Det som är jobbigast är att man inte är som förut. Mentalt så kommer det ikapp en, det tar lite längre tid allting. Gör jag mycket på förmiddagen kan jag inte göra så mycket på eftermiddagen. Jag måste orka privat och kunna sköta jobbet. Men det är ändå bra, det finns de som har det värre.
”Svårt att tänka att det var jag”
Under lördagen, strax innan V75, på Bergsåker körde hon hästen Tverdals Odin.
Att hästen blev oplacerad och hade strul i loppet övervägs av det faktum att Cathrine då körde sitt första travlopp på 21 (!) år.
En kuskcomeback som facktidningen Travronden tidigare rapporterat om.
– Allt gick förvånansvärt bra. Jag var inte ens nervös, det kanske är åldern, men jag tänkte att jag tar det som ett licenslopp. Det var synd att vi krokade ihop 500 meter kvar. Hästen kändes jättefin. När jag kom hem och såg loppet på tv var det väldigt svårt att tänka att det var jag som satt där, säger Cathrine till Trav365.
Hur ser du på framtiden?
– Det är klart jag haft tankar på att lägga av med dåliga prispengar och allt har blivit så dyrt. Tidigare har jag aldrig fött upp hästar men ville ändå göra det innan jag blev för gammal. Jag är väldigt taggad på vad min Uniqa C.H. kan hitta på i framtiden. Det är en väldigt fin travare som jag hoppas kunna gå premielopp i maj i år. Jag bara tänker hur det skulle kännas att vinna ett lopp med min egen uppfödning.
– När jag låg på sjukhuset och såg hela vaden som de hade sprättat, då trodde inte jag ens skulle kunna gå igen, än mindre att köra travlopp, helt osannolikt. Men min plan är att köra fler lopp.
”Otroligt dåligt”
Trots 14 operationer och en positiv syn på tillvaron, med en ”fighting spirit” som är svår att greppa, så reflekterar Cathrine ofta över vad som kunde gjorts bättre av sjukvården.
– Det som jag kan tycka är otroligt dåligt är att ingen har någonsin från sjukhus eller patientnämnd kontaktat mig och frågat mig hur jag har det efter alla år. Enligt min uppfattning borde det finnas någon slags patientskadesamordnare som kan organisera eller följ upp alla skador som vården har orsakat, avslutar den 54-åriga Dannero-tränaren.
