Ministern, du har fel om svenska folket
Professor: Den extrema individualismen är inte förbi – men vi vill hjälpa varandra
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2025-01-16
DEBATT. ”Låt mig därför vara lika tydlig, som när jag förra året sa att kriget kan komma också till oss, genom följande budskap: Den extrema individualismens tidevarv är över.”
Orden är ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlins, som verkar ha gjort det till sitt varumärke att en gång om året leverera tänkvärda oneliners på Folk och försvars rikskonferens.
Bohlin efterfrågar något i grunden mycket viktigt. Vi står inför en situation där en rad förändringar i världen gör att små stater som Sverige på ett annat sätt än tidigare behöver se om sitt hus.
Och vägen framåt förefaller vara utstakad: befolkningar i små länder behöver hålla ihop internt. Med splittrade befolkningar går de en oviss framtid till mötes.
Samtidigt gör ministern en halsbrytande manöver när han utmanar den svenska individualismen, som är och ganska länge har varit extremt hög enligt till exempel de välkända World value survey-undersökningarna.
Med internationella mått mätt är Sverige inte alls något mellanmjölkens land, vi är tvärtom extrema i vår livsföring just när det gäller vårt fokus på vår frihet, vårt värde och vårt självförverkligande.
I Sverige har vi, menar vissa, skapat en välfärdsstat just för att bryta oss loss från beroendet av varandra. Vi är individualister och vi kommer troligen att fortsätta att vara det under lång tid framöver. Åtminstone utifrån vad vi nu kan överblicka.
Den extrema individualismens tidevarv är kort sagt inte alls över i Sverige.
Men det som gör Bohlins uttalande påtagligt intressant är att vi i Sverige inte bara är extrema individualister – vi lyckas med konststycket att samtidigt vara extrema kollektivister.
Visst strävar svenskar efter självförverkligande, men vi gör det återkommande i kollektiva miljöer: i föreningar, organisationer och nätverk. Våra folkrörelser lade i delar grunden för vår vana att organisera oss i det civila samhället, och inarbetade strukturer för ett pågående utbyte mellan statsmakter, myndigheter och civilsamhällets organisationer har skapat robusta arenor för breda och inkluderande dialoger.
Det finns skäl att tro att också den kollektiva identiteten kommer att bestå – även om civilsamhällets organisationer höjer ett varnande finger i detta fall: de pekar å ena sidan på minskat statligt stöd, å andra sidan på hoten från antidemokratiska krafter som utmanande för civilsamhället.
Vi är extrema individualister – men lyckas med konststycket att samtidigt vara extrema kollektivister
Så det individuella och det kollektiva existerar i det svenska samhället parallellt, och det är långtifrån säkert att en minskad individualism skulle leda till det ”större vi” så som Bohlin efterfrågar.
Däremot bör ministern nogsamt följa utvecklingen kring de grupper i befolkningen som i dag riskerar att ställas utanför såväl det individuella som det kollektiva projektet; människor i socialt utsatta förorter och i avfolkade glesbygder kan ha gemensamt att de har sämre möjlighet till självförverkligande och de kollektiv de ingår i befinner sig utanför och kanske i konflikt med välmående städer och tillväxtregioner.
Det är rimligt att tänka sig hur dessa människors tillit till andra och till staten är relativt låg, och att deras vilja att värna landet i händelse av krig kommer att vara begränsad. Eller för att tala som Bohlin: de kommer troligen inte att vilja delta i ett större vi.
Så vägen till att hålla ihop internt – vilket förefaller vara närmast nödvändigt – går inte via att på något enkelt sätt förklara den extrema individualismens död.
Den går i stället via att navigera i den måhända komplexa men i många stycken välfungerande blandningen av individualism och kollektivism som präglar Sverige. Via att ge alla människor möjlighet att förverkliga sig själva i samspel med andra.
Via att ta tillvara de kollektiva krafter som redan finns i civilsamhällets organisationer. Och via att hålla ihop befolkningen och i sin helhet ta den i anspråk.
Vägen framåt kräver ett synnerligen gott ledarskap.
Så till sist något uppmuntrande till Carl-Oskar Bohlin när han står inför en sådan ledningsuppgift.
På försommaren 2022, då man får förutsätta att den extrema individualismen fortfarande rådde, frågade vi 5 000 svenskar om ifall de tyckte att det var rimligt att de delade med sig av förnödenheter i kris och krig.
Nio av tio svarade ja. Så kanske finns det redan, mitt i all individualism och kollektivism, ett ”större vi” i befolkningen att värna och vårda?
Magnus Karlsson, professor, Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiöld högskola
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.