Leifby: Vad händer den dagen han slår världsrekord?

Det var många styva stavar härom kvällen, både i tv-sändningen från friidrotts-VM och här hemma i tv-soffan, om man säger så.

Vilken otrolig tv-sport stavhopp är.

Friidrotten är tillbaka i SVT efter en sväng i TV4 och allting blir ju betydligt mer behagligt när sändningarna inte hackas sönder hela tiden.

Kvalitativ friidrott är en väldigt bra tv-sport, jag skulle kunna ligga och slötitta i evigheter och hela tiden hitta nya detaljer att studera.

Sedan SVT sände senast har Anders Gärderud tackat för sig.

Hans aristokratiska och lätt torra stil har ersatts av en begeistrad Kajsa Bergqvist som är riktigt bra så länge det inte är några svenskar i farten, då blir det lite väl mycket rus och flapp-flapp-keps.

I studion är Alhaji Jeng ett friskt tillskott och han och André Pops är tv-sportens svar på Ricardo Tubbs och Sonny Crockett.

Alhaji Jeng är lugn och behärskad, han pratar inte bara för pratandes skull utan när han har någonting vettigt att säga. 

Med pedagogiska färdigheter tar han tittaren lite närmare sporten och lär oss förstå varför det ibland blir som det blir och är som det är.

Jag köper det – till och med gillar det

Det är märkligt att en gammal stavhoppare kan prata så initierat om kastgrenar när manliga ishockeyexperter, som vanligtvis tycker till om allting, inte kan prata om ishockey för damer då de ”inte har tillräckligt bra koll”.

Ibland, som sagt. 

Alhaji Jeng gjorde diskus lite mer begripligt inför det som kom att bli en av de tråkigaste diskusfinalerna i mannaminne, men friidrott är en besynnerlig aktivitet och allt går helt enkelt inte att förklara på ett vettigt sätt utan slutar då och då med gallimatias på bästa sändningstid.

Jag köper det – till och med gillar det.

Som mest komiskt blev det under herrarnas stavfinal, Alhaji Jengs hemvist.

Nog försökte han på alla sätt och vis men kanske blir det som när en rymdfysiker ska försöka förklara fenomenet norrsken för en obildad krake.

– Bra träff ut i staven.

– Det är viktigt att följa stavens utveckling, och att få med sig flykten i hoppet.

Eller klassikern;

– Få bakre benet i väntan.

Det sista är man ju lite av en expert på själv, och jag känner inte att jag behöver förstå all teknik och fysik för att bli hänförd av stavhopp. 

Världens bästa på att häva sig själv 5-6 meter upp i luften, och över en pinne, med hjälp av en stav.

En sjuk sport.

Mer tjo-och-tjim än vanligt

Förutom SVT-profilerna som redan nämnts har SVT som vanligt Jacob Hård på plats, och Jacob Hård blir bara mer och mer Jacob Hård för varje år som går.

Bredvid sitter kommentatorskollegan Niklas Nord (tidigare Andersson) som har fått bli varm i kläderna under någon GP-tävling men framförallt under SM-veckorna där han kommenterat runt 150 olika sporter och allt från kanadensisk fotboll till rövkrok.

Under en och samma dag.

Nord (ska vi kalla honom för ”Lill-Bågen”?) är lugn och inläst och ser inte sitt refererande som någon slags revy eller revolt.

Nu fick han ta hand om herrarnas stavfinal, på förhand den kanske hetaste svenska friidrottskvällen, och frågan är om Jacob Hård faktiskt petades? 

Det vore inte så konstigt med tanke på Hårds lidelsefulla kamp för Armand Duplantis när denne inte fick Bragdguldet senast.

Hård är bara en i mängden svenska friidrottsjournalister som är helt betuttade i stavhopparen och det är som att alla bara är tacksamma att ynglingen bestämt sig för att hoppa lite för Sverige.

Vad händer den dagen han slår världsrekord?

– Oj, titta, där sitter en buddistisk munk och brinner utanför Stadion.

– Nej, det är bara Radiosportens friidrottskommentatorer som har självantänt.

En annan sak som är slående med sändningarna från Doha är att det är betydligt mer tjo-och-tjim än vanligt. 

Har tagit på sig ansvaret att kompensera

Superlativen står som Patrik Bodén-spjut i backen och nästan alla som vinner någonting är fantastiskt fantastiska, bedrifterna är otroliga, fenomenala och sensationella.

Eller som vi som inte jobbar med teve brukar säga;

– Bra.

Ibland känns det som att SVT-folket på plats själva har tagit på sig ansvaret att kompensera för att det inte är någon publik och tittar på tävlingarna de kommenterar.

avMarcus Leifby

ARTIKELN HANDLAR OM