En träbåt för med sig kunskap och ett lugn
Det är någonting skräckblandat lustfyllt med träbåtar. Något förbjudet, som ändå lockar och pockar. Man vet att det bara är elände och besvär och att trä slår sig och blir otätt och ruttnar.
Men ändå, denna underliga kättja …
Kan det sitta i arvsmassan? Från de urholkade stockarnas tid?
Varje år vid den här tiden funderar jag på träbåtar.
En öppen snipa med breda bord och sköna linjer. Eller en stabil, kravellbyggd, arbetsbåt med rejäl akterspegel, ekbord på ekspant, brett gångbord med hög sarg för sittbrunnen, rejält utanpåliggande roder och rorkult med sniderier. Kanske ett tjärat skrov som inte nödvändigtvis måste myras vid varje sjösättning, och som inte kladdar i den händelse någon passagerare skulle envisas med vit linnekostym.
Blymönja under durkarna. En enkel pump gjord av en rörstump, en pinne med en skinnbit i ändan och en träränna över relingen. Möjligen en enkel rigg med bomullssegel så man kan ställa upp i någon allmogesegling också, den dag man känner sig tävlingsinriktad.
Ljudet från maskin är viktigt. Om färden är målet spelar musiken roll.
Tändkulemotorer är bäst i det avseendet, men om det är för krångligt fungerar en enkel, lågvarvig gammal bensinmotor. Helst med ställbar propeller. Och en skruvbar liten supkopp på topplocket som man kan fylla med bränsle och tömma i cylindern för att det ska gå lättare att veva i gång.
I och för sig borde man ha en snabb snipa också. En sådan där som fiskarbåten Fanny från Sibbo i Finland. Den gör 40 knop. Snabbaste snipan i Finska viken.
Många drömmer om vattenskotrar. Och de är hur roliga som helst. I en kvart.
Om det inte framgått tydligt av texten hittills, så drömmer jag om träbåtar. De representerar en livsstil, en tradition, ett lugn, en yrkeskunskap.
Jag vet att plast och aluminium och stål, ja till och med ferrocement, är lämpligare båtmaterial. Men jag högaktar dem som ägnar vårarna åt att slipa och lacka och putsa på sina träbåtar. Mycket skrik för lite ull. Men det blir ögongodis för oss andra.
Min egen snipa, köpt i ett ögonblick när anden var villig men köttet svagt, tog 400 timmars arbete i anspråk men läckte som en parksoffa. Den låg i marvatten en stund och ställde sig sedan på botten. Tills jag tog upp den, gjorde stäven till skulptur och begravde resten på ett anständigt vis i den skärgård den en gång seglat. Summa: en båt fattigare, men en erfarenhet rikare.
Håll med nu, i denna tid när idolerna regnar ned från sina piedestaler, när mänskliga värderingar räknas som använt toalettpapper och ett handslag i bästa fall betyder kanske; visst är det vederkvickande att drömma lite om träbåtar?
Bernt Hermele
Journalisten, författaren och taxichauffören Bernt Hermele har skrivit sina memoarer. Boken heter ”Judejävel” (Leopard) och är en rappt skriven resa i, och uppgörelse med, religionens och traditionernas snåriga vegetation. Hermele myntar också ett nytt begrepp: ”smörgåsbordsjude”.
Läs, så begriper ni.