Sverige är inte längre en fristad för krigens mördare
Två journalister, varav den ena från New York Times, infann sig till en mycket viktig rättegång som inleddes i dag i Stockholms tingsrätt.
Kanske säger detta någonting om amerikansk journalistik. Kanske säger detta någonting om svenska medier. Kanske säger det någonting om vår tid.
Målet handlar om en 46-årig man hemmahörande i Karlskoga som tidigare tillhörde Suelimans stridskompani, en av många rebellgrupper som bekämpar den syriska regimen.
Någon gång mellan den 5 och 7 maj 2012 sköt han och ytterligare några rebeller ihjäl sju bakbundna soldater ur Syriens armé.
Ja, jag slår fast att han gjorde det. Möjligen i strid med de pressetiska reglerna, men bevisningen är god och mannen erkänner att han deltog i aktionen.
Den juridiska frågan i denna rättegång handlar å andra sidan inte om den åtalade har dödat någon eller inte. Frågan är om det rör sig om kriminalitet eller ej.
Grovt folkrättsbrott, påstod åklagare Kristina Lindhoff Carleson i sitt inledande anförande. Verkställande av en avrättning som skett efter en rättvis rättegång i en legitim domstol, kontrade advokat Thomas Olsson.
Den åtalade mannen, röd jacka, tunnhårig, glasögon, lyssnade koncentrerat och viskade då och då någonting till tolken.
På andra sidan glasväggen trängdes åhörarna. Inte en stol ledig. Åklagare på studiebesök, tjänstemän från Migrationsverket, en och annan representant för den svenska krigsbrottskommissionen och två journalister från Aftonbladet respektive New York Times.
Det finns en förklaring till att reportern Chris Chivers är på plats. Den åtalade hade troligen inte suttit i svenskt häkte om det inte vore för en film från avrättningen som New York Times publicerade 2013.
Italienska myndigheter tipsade om att en av männen på filmen är en asylsökande som befinner sig i Sverige och krigsbrottskommissionen inledde utredning.
Åklagaren fortsatte sin sakframställan. Pedagogiskt gicks den internationella juridiken igenom. "Rättspraxis och doktrin subsidiära rättskällor"... Sedvanerätt"... "Genevékonventionen".
Så var det dags att släcka belysningen i sal 37, en klassisk plats i svensk rättshistoria. Det var i denna sal som Christer Pettersson nekade till mordet på Olof Palme och John Ausonius dömdes till livstids fängelse.
Filmen spelades upp. Sju bakbundna män på knä. Händerna bundna bakom de bara ryggarna som bär tydliga spår av misshandel. En man läser upp dödsdomen på arabiska.
Bakom varje soldat står en rebell med ett automatvapen. Den åtalade syns tydligt längst till vänster. Så faller skotten.
Det är en fruktansvärd film. Männen måste ha förstått att de skulle dö. Att livet var över. Att de var chanslösa.
Men det är också ett nytt slags bevismaterial som vi har sett de senaste åren och kommer att se igen. Avrättningar och tortyr filmas och läggs ut på nätet och i sociala medier. Det ger polis och åklagare helt nya möjligheter.
I fjol dömdes två terrorister till livstids fängelse för att ha skurit halsen av två män i Syrien. 2015 dömdes en man till fem års fängelse för folkrättsbrott efter att ha deltagit i en tortyrliknande misshandel. I båda fallen utgjorde filmer den viktigaste bevisningen.
Just nu pågår 23 förundersökningar hos Krigsbrottskommissionen. Inom andra delar av polisen pågår terroristutredningar. Fler åtal är att vänta.
I morgon ska den åtalade höras. Och efter det vittnesmål från bland andra sakkunniga. Fyra dagar är avsatta till processen.
Det viktiga är inte om den åtalade fälls eller inte. Det viktiga är att Sverige numera anstränger sig för att lagföra krigsförbrytare.
Så har det nämligen inte alltid varit. Enligt en uppskattning för ett drygt årtionde sedan bodde i Sverige runt 1 000 personer som borde ha ställts inför rätta för olika slags brott mot mänskligheten.
Efter berättigad internationell kritik inrättade rikskriminalen år 2008 en krigsbrottskommission. Sju domar har den åstadkommit, varav två i fjol.
Siffror som kanske inte är sensationella, men som skickar ut en viktig signal: den som har begått vedervärdiga brott under strider kan inte vara säker på att det går att gömma sig i Sverige.
Sverige är inte längre en fristad för krigens mördare.