Franska valet är en revolution – men inte slutet på striden
Om det inte fanns en hyfsat betydelsefull politisk händelse som redan går under namnet ”den franska revolutionen” hade det varit en bra benämning på söndagens presidentval. Helt sonika slogs den traditionella högern eller vänstern ut direkt. I andra omgången står nu valet mellan två outsiders, främlingsfientliga och protektionistiska Marine Le Pen och nykomlingen Emmanuel Macron.
Macron är den blott 39-årige mittenkandidaten som lämnade socialistpartiet för att han ansåg att landet behöver reformeras ur stagnationen. När han med glitter och charm lanserade sin kandidatur så sent som i november betraktades han av de flesta som substanslös och chanslös, en dansande deodorant. Men i dag har hans nystartade parti dubbelt så många medlemmar som det socialistparti han lämnade och alla undersökningar pekar på att han är Frankrikes näste president.
Valet mellan Le Pen och Macron känns så överlastat med mening och symbolik att det borde inledas med en fanfar från 20th Century Fox. De representerar nämligen ytterligheterna i den pågående uppgörelsen mellan öppenhet och slutenhet. Å ena sidan nationalisten som vill stoppa frihandeln och invandringen, å den andra globalisten som vill ha mer öppenhet och till och med tycker att EU är en bra idé.
Den gamla höger/vänsterskalan härrörde från fördelningskampen mellan olika industriella klasser, men har svårt att hantera dagens centrala motsättningar. Det är ”extremhögern” som vill höja bidragen och den gamle ”socialisten” som vill minska statens makt.
Macron kunde få stöd både av den klassiskt liberale före detta finansministern Alan Madelin och av den socialdemokratiske förnyaren Manuel Valls. Le Pens ekonomiska program var samtidigt intill förväxling likt den radikale vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchons.
Skillnaden är att Le Pen finner sitt romantiskt skimrande alternativ till den krävande globaliseringen i ett nostalgiskt, harmoniskt och etniskt rent Frankrike som aldrig funnits, medan Mélenchon finner sitt i socialismens Venezuela, som tyvärr finns, till folkets olycka – som tvingas ägna sina vakna timmar åt att jaga mat och mediciner för att överleva en dag till i en allt mer naken diktatur. Det är ingen slump att Mélenchon har svårast av förlorarna att välja mellan fascisten och socialliberalen i andra omgången.
Det som förenar båda sidor i den nya debatten är att de ställer rätt fråga: hur ska vi leva när globaliseringen och tekniken bryter ned etablerade politiska, ekonomiska och kulturella strukturer. Svaren splittrar oss: behöver vi starka ledare som tyglar tekniken och globaliseringen, eller ska vi ge medborgare friheter och redskap att anpassa sig efter förändringen och dra nytta av den?
Efter Trump och brexit ser det nu ut som att öppenhetens vänner från höger till vänster har samlat sig till motoffensiv. Men kampen är jämn. Le Pen och Mélenchon fick tillsammans mer än 40 procent av rösterna i söndagens val.
Detta var alltså inte slutet på striden mellan öppenhet och slutenhet. Det är början på ett långt krig som kommer skaka om det mesta vi har tagit för givet i politiken. Det franska partisystemet är inte det sista som kommer att bryta samman.
- Hur ska socialdemokratin överleva?
Socialdemokraterna har nu kollapsat i länder som Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Spanien och Grekland. I Östeuropa finns de knappt. Tyska socialdemokrater får numera glädjefnatt när de kommer nära 30 procent. - Hur ska venezuelanerna överleva?
Livsmedelsbristen gjorde att tre fjärdedelar av befolkningen förlorade i genomsnitt nästan 9 kilo i kroppsvikt förra året.