19-åringen kunde ha blivit en seriemördare

Det är en mycket farlig ung man, möjligen en potentiell seriemördare, som i dag har åtalats för mordet på Ida.

Att han troligen är ute på gatorna igen innan han ens har fyllt 30 är inte bra.

19-åringen har genomgått en sex veckor lång rättpsykiatrisk utredning. Enligt den lider han av en psykisk störning, men inte så allvarlig att han inte kan dömas till fängelse.

Redan åklagare Robert Näppis fem sidor långa stämningsansökan ger en skrämmande inblick i hur hänsynslöst och grovt detta brott är.

Det finns ingen anledning att vältra sig i detaljer, men det finns skäl till att åklagaren utöver mord och försök till grov våldtäkt även väcker åtal för brott mot griftefriden.

Ynglingen har skändat den unga kvinnans kropp efter att hon avlidit och lämnat en speciell signatur på den.

Han mördade en för honom okänd, av allt att döma slumpmässigt utvald, människa. Det var för väl att polisen lyckades gripa honom så pass snabbt som en månad efter brottet. Jag tror att han annars hade dödat någon annan. Jag tror att han hade utvecklats till en seriemördare.
Vad driver en människa till att göra någonting så groteskt som detta?

Det blixtrade till i huvudet, säger han i förhör. Han fick en impuls, han ville döda.

Den rättspsykiatriska utredningen ger oss inte heller mycket vägledning. 19-åringen var mobbad i skolan, en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning konstateras och han säger själv att han blir farlig då han är arg.

Rättsmedicinalverket kommer fram till att den unge mannen i och för sig begått mordet under påverkan av en psykisk störning, men att det "inte finns förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård".

Beslutet är inte förvånande. Ytterst är det riksdagen som avgör vem som är tokig i juridisk bemärkelse, och lagen har skrivits om flera gånger för att krympa utrymmet för vård. Av gåtfulla skäl tycker nämligen politikerna  att det är bra att så många sjuka människor som möjligt ska dömas till fängelse i stället för att ge dem den behandling vi alla skulle tjäna på att de fick.

Men vore bra om ynglingens advokat under rättegången ber om att Socialstyrelsens rättsliga råd tar sig an fallet och gör en ny bedömning. Rättspsykiatriska utredningar är nämligen ingen exakt vetenskap.

Dessutom var inte teamet som genomförde undersökningen enigt. En forensisk socialutredare delade inte bedömningen utan rekommenderade vård.

Det går att ha principiella invändningar mot att Sverige som ett av få länder i västvärlden anser att även de galna är ansvariga för sina handlingar, men låt oss ta den diskussionen någon annan gång.
I just detta fall skulle rättspsykiatrisk vård ha en uppenbar fördel, nämligen att mördaren inte skulle släppas ut innan han var frisk. Även om det skulle dröja 50 år.

Alternativet, fängelse, erbjuder inga sådana möjligheter. Normalt skulle ett mord av detta slag leda till livstids fängelse, men då mannen är under 21 är inte lagens strängaste straff användbart.

Möjligen kommer domstolen fram till att han ska dömas till det strängaste tidsbestämda straffet, 18 år. Enligt praxis ska det emellertid ges rabatt för att han är ung. Och när två tredjedelar av straffet har avtjänats friges han villkorligt.

Det är i grund och botten bra. Ett anständigt samhälle tar hänsyn till att människor är unga och att omdömet inte är färdigutvecklat.

I detta fall innebär det dock att mannen kommer att vara på fri fot igen innan han har fyllt 30. Det är möjligt att han då är helt ofarlig, kriminalvården erbjuder program och behandling.

Men det är dessvärre också fullt möjligt att han kommer ut som mycket farlig. Vill vi ta den risken?