Rättvisa bara för de rikaste

Ska endast mångmiljonärer kunna driva juridisk process mot försäkringsbolag?

Den principiellt viktiga frågan ska Högsta domstolen förhoppningsvis sätta tänderna i.

Med måttliga besvär i en fot sökte sig en kvinna någonstans i Sverige för ett antal år sedan till en läkarmottagning.

Operationen som gjordes misslyckades fullständigt och patienten blev med svåra smärtor i det ena benet sjukskriven i tre och ett halvt år.

Smärtan i sin tur påverkade det autonoma nervsystemet och ledde till symtom över hela kroppen, utmattning, ångest och oro.

Det var omöjligt för kvinnan att arbeta under de här åren och hon vände sig till det försäkringsbolag i vilket vårdgivaren hade en patientskadeförsäkring och begärde ersättning.

Som stöd hade hon ett ställningstagande från IVO, som bland annat konstaterade att den ansvarige läkaren brustit i diagnostisering och i val av behandling.

 

Med hänvisning till ett utlåtande från Patientskadenämnden avslog dock försäkringsbolaget kravet på ersättning.

Kvinnan gick till domstol och rönte viss framgång. Tingsrätten konstaterade att patienten visat att smärtorna och de psykiska besvären ”med övervägande sannolikhet” orsakades av operationen.

Men då domstolen inte övertygats om att operationen inte var medicinskt motiverad, vann försäkringsbolaget.

Hovrätten kom fram till samma slutsats, varför fallet har överklagats till Högsta domstolen med begäran om prövningstillstånd.

Så långt den juridiska bedömningen av själva tvisten. Men det här fallet rymmer ytterligare en aspekt. En aspekt av stor principiell betydelse.

Nämligen rättegångskostnaderna.

Försäkringsbolaget yrkade 897 000 kronor. På tok för mycket, ansåg tingsrätten och prutade ner yrkandet till hälften.

 

Fortfarande mycket pengar för patienten att betala, men det är så tvistemål fungerar, den som förlorar löper stor risk att åka på motpartens kostnader.

Hovrätten ansåg det dock vara hopplöst att avgöra det rimliga i försäkringsbolagets anspråk.

”Svårigheterna att avgöra skälighetsfrågan medför att det i många fall kan finnas anledning för en domstol att godta ett ersättningsyrkande, trots att möjlighet saknas att helt överblicka det arbetet som målet påkallat.”

Översatt från juridiska: om ett ärende är snårigt och krångligt är det lika bra att pröjsa det advokaterna har begärt.

Ett resonemang som kan få oerhörda konsekvenser i fall som liknar detta.

I överklagandet till Högsta domstolen påpekar nämligen kvinnans advokat att det saknas praxis avseende bedömningen av rimligheten i advokatarvode i tvister mellan någon som har skadats och försäkringsbolag.

 

I beslutet att låta pengarna regna över företaget hänvisar hovrätten i och för sig till en dom i HD.

Men det var i ett jättemål från 1997 rörande 17 miljoner kronor i en tvist som pågick i många år och som bland annat handlade om huruvida svensk eller spansk rätt skulle gälla.

Ett betydligt mer komplicerat fall än detta, med andra ord.

I denna tvist var försäkringsbolagets rättegångskostnader för övrigt mer än dubbelt så höga som kvinnans.

Båda sidornas ombud hade lagt ner ungefär lika många arbetstimmar, men företagets hotshot-jurister hade en mycket högre timtaxa än kvinnans advokat.

Hon har hittills pungat ut över en miljon till försäkringsbolaget och drygt 400 000 till sitt eget ombud.

En sådan här ordning gör det i princip omöjligt en människa att få sin rätt till ersättning prövad.

Det vore mycket bra om Högsta domstolen gjorde någonting åt detta elände.