Godishallucinationer och glesbygdsälgar
Som barn var jag spelare. Inte så att jag stod i vad som på den tiden kallades ”olämpliga ungdomsmiljöer” och ryckte i banditarmar. Mitt spelande tog sig formen av ett stående tioveckors stryktips, ifyllt och inlämnat i samarbete med min barnflicka. Som antagligen betalade kalaset, dessutom.
Det där upphörde väl någon gång i mellanstadiet. Sedan dess intet.
Jag har aldrig förstått det här med spel. Jag vet inte hur många gånger någon har försökt locka mig med ett parti poker. Ibland med insatser i form av tändstickor, ibland frasande sedlar. Det spelar ingen roll. Kommer jag så långt att jag faktiskt blir sittande med en giv känner jag hur ledan lägger armarna om mig och börjar krama. Och så frågar jag för femte gången vad en ”kåk” är, bara för att få i gång en konversation.
Spel är helt enkelt tråkigt.
En annan sak jag ägnar allt mindre tid åt är vad vi brukade kalla tv, men som nu kallas ”linjär-tv”. Och det är därför jag blir sittande storögd, när jag någon gång slår på en kanal med reklam.
Har ni sett den här spelreklamen som bygger på att världen plötsligt invaderas av jättestora, genomskinliga godisbjörnar? De studsar runt och sprängs i grällt färgade regnskurar över skrattande storstadskvinnor, som att döma av klädseln har en framgångsrik karriär.
Har ni sett den?
Eller har ni sett den med en älgtjur, som verkar ha blivit kvarglömd i någon gudsförgäten glänta, när alla älgkor flyttade till stan? Han talar dialekt på halvfart och ojar sig över att allt är så hetsigt.
Och har ni sett all annan spelreklam, mellan dessa psykotiska godishallucinationer och deprimerade glesbygdsälgar?
Man kan tro sig vara nära vän med någon, puttra på i sin trygga förvissning om insikt och samförstånd, när man plötsligt får reda på något som gör vän till främling. Det kan vara en konstig åsikt. Ett oförlåtligt musikval. Att vännen oprovocerad börjar tala om vikten av att dansa salsa. Lite så känner jag efter att ha genomlevt en kväll med spelreklam. Spelreklam, spelreklam, spelreklam.
Kära svenska folk. Jag trodde att vi kände varandra. Men jag inser nu att vi lever i helt olika universum. Från karriärkvinnor till gammpojkar har ni tydligen bara ett enda intresse.
Ni är obegripliga.