Möten som syns under förhöjd uppmärksamhet

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-11-30

Vi har precis flyttat och dagarna fylls av ärenden. Det saknas glödlampor. Tesilen har försvunnit. Gardinstången är för kort. Jag stryker omkring i våra nya kvarter med en särskild sorts förhöjd uppmärksamhet. Varenda skylt är värd att läsa, för den kan signalera en lösning: låssmed, kemtvätt, elektriker.

Det tar kanske två-tre veckor, inte mer, innan man faller tillbaka i den normala, sömngångaraktiga vardagen efter en flytt. Två-tre veckor innan tesilen alltid ligger där den ska och blicken slutar söka längs fasaderna och vänder sig inåt, eller fastnar vid smartfån­skärmen igen. Man kan försöka återskapa vakenheten med vilja, men det fungerar aldrig mer än ett par kvarter.

Häromkvällen gick jag och mina pigga sinnen förbi det lokala centrumet. Det finns allt där, bara ett kvarter bort. Men nu var klockan åtta, eller så. Fiken hade torkat det sista mjölkskummet av ångrören, Systemet fällt ned stålvisiret. Vid sidan av mataffären - öppet till 22 alla dagar - var hela verksam­heten i gatuplan i dvala.

Inte slutade blicken söka för den skull. Det var så jag råkade titta in genom källarfönstren.

En man stod på den lätt­städade plastmattan, bredvid en whiteboardtavla. Han gestikulerade med händerna på lugnt och metodiskt folkrörelsevis. En grupp på säkert 25 personer, män och kvinnor i övre medelålder, satt framför honom. En del antecknade, någon verkade samla sig till ett inlägg. Genom källarfönstret bredvid syntes ett annat, mindre rum. Där satt sju-åtta personer kring ett runt bord och samtalade. En ordförandeklubba låg framför en av deltagarna.

Två steg senare var jag omsluten av vardags­kvällens loja november­mörker igen.

Ordet ”samhällskollaps” brukade användas mycket sparsamt och alltid om länder långt borta. Nu letar det sig dagligen fram till tidningarnas inrikesdelar. En del talar om att vi lever i en ”förkrigstid”, det tummas nervöst på terrorskalorna och själva vädret är emot oss.

Wagner tonsätter vår tid. Götterdämmerung, Sturm und Drang. Bara om man är riktigt uppmärksam kan man upptäcka medborgare som ännu sitter i källarlokaler och tålmodigt resonerar om gemensamma angelägen­heter.

Kanske spelar de lyra medan Rom brinner. Men i sådana fall spelar de en melodi som är värd att minnas.