Det unika blir till slut bara en tapet

En annan sorts wallflower.

På engelska heter det ”wallflower”. Väggblomma. Som i tapet, ”wallpaper”.

Från början hade ordet samma betydelse som svenskans ”panelhöna”.

Det rörde bara danser och bara kvinnor och bara sådana kvinnor som inte blev uppbjudna. Sedan dess har betydelsen breddats.

Så här skrivs det, i ungefärlig översättning, på det evinnerliga ­Wikipedia:

”Wallflower är en beskrivande term som betecknar personer med ­introvert personlighetstyp, men som ändå förhållandevis regel­bundet söker sig till och deltar ­ i sociala tillställningar. De är ofta tillräckligt socialt kompetenta för att vara omtyckta och förmögna att delta i gruppsammankomster, men de kan välja eller känna behovet av att smälta in och förbli tysta.”

Det är ett bra ord. ”Wallflower”. Väggblomma. Att vara där, hyfsat dekorativ, men ändå lätt att förbise.

Jag skulle vilja vidga ordets betydelse ännu mer. För man kan bli väggblomma utan att välja det också. Jag ser det hela tiden i den här cirkusbranschen som jag hamnat i.

”Fristående debattörer”. ”Kolumnister”. Vad man nu vill kalla oss.

Det börjar nästan alltid på hög volym och med kalkylerad snärt i handleden. Och så blir man ett Namn. Panelmedverkan.

Artiklar i branschpressen om olika ”fejder”. Inbjudningar till konstiga tv-program. Flygningar till Göteborg för att debattera.

Och tiden går. Rätt många försvinner. En del av oss blir kvar. Kanske för att vi inte har kommit på något bättre. Man vänjer sig, helt enkelt.

Och det gör läsare, lyssnare och tittare också. Det är här den intressanta metamorfosen sker.

I nästan alla skildringar, till och med av verkligt extrema situationer, tränger sig normaliteten på. Vi kan helt enkelt inte låta bli att försöka göra rutin, förutsägbarhet och begripliga mönster av allt vi upplever.

Vi vill att så mycket av verkligheten som möjligt ska vara bakgrund.

Och mot att bli bakgrund – kära kollegor – kämpar även vi kolumnister förgäves.

Man kan förfäkta de mest bisarra idéer på det mest spektakulära sätt, men har man gjort det ett par år utan att trampa över något stup, har folk vant sig. Då finns egentligen bara en rörelseriktning: in i tapeten.

Jag skulle tro att det är ungefär på samma sätt i alla branscher. Till och med osedvanlig framgång och ­spektakulär originalitet blir till sist välkända tapetmönster, vägg­blommor, bland andra.

Men visst, man kan ju försöka vara något handmålat av Brunschwig & fils, snarare än glasfiberväv i Stockholms­vitt.

Följ ämnen i artikeln