Min teori är: grävlingen gillar inte elddoften
Min förra spalt handlade om bekymren med grävlingar under ladan.
Det visade sig, när jag slutligen vågade krypa in för att undersöka saken, att det såg ut som en schweizerost under byggnaden, men djuren lyste med sin frånvaro. Varför vet jag inte.
Läsarna har dock hört av sig med ett antal goda råd som härmed frikostigt förmedlas.
Osvald i Kungsbacka tipsar om att man kan bygga en lök-kanon. Man tar ett rör, fyller det med röd och gul lök, sedan trycker man in en kolv i röret så att ångorna från löken trycks ut i andra ändan av röret. ”Doften eller magen bör tvinga upp grävlingen”, skriver Osvald.
Henry i Mariefred tror på karbid. Han vet att det kan vara svårt att få tag på numera, men tror att man kan köpa det ”svart” av gamla torpare eller fiskare i Roslagen. Man ska lägga några bitar karbid i en plåtburk, droppa vatten på det och sedan snabbt skjuta in burken i grytet. Men se upp, enligt Henry är grävlingen Belsebubs följeslagare, listigare än sju skomakare och mäktig till både attack och skenanfall.
Många läsare har använt sig av fällor. Frågan är förstås vad man ska beta med.
Monica och Thomas i Sölvesborg berättar att de prövat korvbröd som smorts in med honung. Men ingen grävling fastnade i buren. J. P. anser att man ska lägga en sten med mycket honung på mitt i fällan. Daniel J. rekommenderar korv eller kokt ägg. Anna G.L. har med lyckat resultat prövat strömmingsrens och ruttna ägg. Signaturen Kenneth anser att man ska åtla med gammalt kött, fast i en soppåse.
Jesper och Anna rekommenderar den ideella föreningen Vilt och skadedjursgruppen. Kontaktpersonen heter Tobbe. Det går bra att hälsa från Jesper eftersom han själv är med i gruppen.
Torsten i Mora skriver: ”Mitt tips det är att låna en tysk jaktterrier, då ryker allt från igelkottar till grävlingar som finns under ladan. Min son Jesper i Arboga har en som jag kan rekommendera.” Christer i Karlstad rekommenderar också hund, men påpekar att den måste vara ”ettrig”.
Lennart i Grisslehamn har i många år fört en ojämn kamp mot en grävlingskoloni under sommarhuset. Han har prövat både rök och vatten utan resultat. En kommunal jägare lyckades fånga två, men det ledde enligt Lennart bara till ”en tillfällig störning i grävlingarnas familjeliv”. Först när han dränkte in tegelstenar i diesel och sänkte ned dem i grytet så flyttade djuren. Men inte långt. Lennarts objudna gäster grävde genast två nya hål, femton meter bort.
Birgitta L. tror också på motorbränsle. Man ska ta en glasburk med hål i locket, lägga en trasa indränkt i diesel i burken och placera burken hos grävlingarna.
Anette H. anser att man ska pissa i en hink och vattna med hinken runt grävlingshålen. Veronica F. är av ungefär samma mening.
Leo D. tror också på urinens bortdrivande kraft, men intar samtidigt en filosofisk attityd:
”När pissade du revir kring ladan sist? Att leva ett kliniskt rent liv leder oss från livets mening, ekvationen mellan smärta och befintlighet blir en gåta.”
Birgitta i Junsele hade prövat många huskurer när hon fick för sig att tömma aska från spisarna i djurens ingångshål. ”Detta gjorde jag flera gånger och döm om min förvåning: grävlingen flyttade! Min egen teori är att den inte gillade att det luktade eld.”
Gunnar H. tipsar om en effektiv men krånglig metod han hört talas om i radio:
”Använd tigerdynga! Tag kontakt med närmsta djurpark som hyser tigrar. Försök sen att lägga dyngan i grytet så kommer det att ge önskat resultat!”
Det mest exotiska rådet kommer onekligen från Rune O. Han beskriver det själv som ett beprövat tips som fungerar:
”Spela dansbandsmusik på radio/ cd. Efter en vecka till fjorton dagar med Vikingarna eller Sven-Ingvars har grävlingarna tröttnat och flyttat. Kommer dom tillbaka är det bara att sätta på radion/cd:n igen.”