Han mobbades för sin pappaledighet
I tisdags, mitt i den brinnande mediefrenesin runt amerikanska valet, släppte Statistiska centralbyrån sin ”Lathund om jämställdhet 2012”. Rubriken löd ”Jämställdheten trampar vatten”. Lite yrvaket kan nu medie-Sverige fästa blicken bortom de amerikanska gränserna och konstatera:
I nio av tio av de största yrkesgrupperna har män högre lön än kvinnor.
Kvinnors arbetstid påverkas av antalet barn och av det yngsta barnets ålder, medan mäns arbetstid inte påverkas av detta.
I fjol tog kvinnorna ut 76 procent av föräldrapenningdagarna, män 24 procent.
Allt det där hänger ihop. Kvinnors löner sackar efter. Det blir ett argument för familjer att hänga kvar i att kvinnor ska dra största lasset med barn och hem. ”Du tjänar ju minst.” Och kvinnolönerna fortsätter att sacka efter.
När vi skriver om föräldraledighet, vabb och skillnaden mellan pappors och mammors del av ansvaret, då rasslar det till i kommentarsfältet. Pappor konstaterar att ”Vi har inte RÅD med att jag är hemma med barnen.”
För många är det så. Kvinnor har oftare än män låglöneyrken och deltidsarbete. Det är ännu ett skäl att göra något åt det.
För andra familjer, låt oss vara ärliga, innebär det att inte ha råd med den årliga trippen till Thailand.
Ekonomin är egentligen inte det som väger tyngst för de familjerna. För det kan finnas ett annat – större – skäl som ligger och pyr. De pappor som är ärliga om det är inte så högljudda i kommentarsfältet, där alla kan se och läsa. De mejlar oss hellre.
Det är pappor som mer än något annat vill få den där första, närhetsbyggande tiden hemma med barnet – och möter ett cementerat motstånd. Från samhället. Från jobbet. Från kvinnor. Från andra män. En som märkt av det, vi kan kalla honom Roger, skriver så här:
”Hej! Det är också ens egna arbetskamrater som man slåss mot. Var på ett företag där många hade passerat barntiden. Men så hade vi en kille som blev pappa, tillhörde de yngre, knappt 40. Och han ville ställa upp hemma, men han fick möje skit av sin chef som gick runt och beklagade sig över honom att han aldrig var där. På det viset spred det sig att han gärna ville vara hemma och vara en toffel. Fast han gjorde ett jättebra jobb. Tråkigt men sant.”
Ska vi börja prata om det där motståndet? Om vi börjar med att viska?
Att alla män har rätt att vara pappor fullt ut. Utan att bli mobbade.