Fanatismen frodas särskilt bra i vår tid
Vore man en genomsnittligt intelligent person under medeltiden, skulle man vara olidligt nyfiken. Förutsatt att man visste var i tiden man befann sig, alltså. För någon mörk, fuktig kväll - utan annat att roa sig med än en bit vadmal, ett par muntligt traderade ballader och sin egen tandlossning - skulle ju frågan ha inställt sig:
”Medel” - mellan vad?
Kanske hade man någon vag idé om antiken, eller åtminstone om Edens lustgård. Så den ena änden vore inget problem. Men den andra ...
Det skulle vara nog att driva vem som helst till vansinne, att veta att man levde mitt emellan, på en transportsträcka, utan att veta till vad.
Nu blev förstås medeltidens invånare inte medeltida förrän i efterhand, när någon oförskämd historiker försökte vifta bort dem, men det väcker nyfikenhet av annat slag: Vad tror ni de kommer att kalla vår tid, när vi är borta? Våra egna avmätt högfärdiga rubriker lär knappast hålla. ”Den nya tiden” är mer än 500 år gammal vid det här laget. ”Modern tid” blir förstås automatiskt omodern om man bara väntar ett litet tag.
Jag hörde en naturvetenskapsman varna i radio för att människan är på väg att utplåna fler arter än någonsin. Det gav mig en idé. Idén har inget att göra med dödsdömda musslor eller utplånade örter, även om jag förstås sörjer varje art innerligt. Det som slog mig var i stället att samma stenhårda gallring som sägs ske i naturen, även verkar ske i den mänskliga kulturen.
Till ganska nyligen levde folk i en värld med flera olika skalor och måttstockar. En del handlade om pengar, andra om Gud, vissa om politik, ytterligare andra om estetik, bildning, plikt och en mängd andra värden. Ett liv bestod i att balansera de där olika skalorna och måttstockarna. Inte gå till överdrift, men inte heller välja bort det som inte passade.
Det där verkar vara just historia.
Fanatism har alltid funnits, men den verkar frodas särskilt bra i vår tid. Över hela världen tycks det som om folk väljer bort alla skalor utom en. Vissa väljer Gud, andra pengar. Vissa politik. Och i rop om Allah, pressmeddelanden om vinstmarginaler, eller ilskna debattartiklar om rasifierad och könsmässig mångfald, breder det enahanda och trångsynta ut sig.
”Enfaldstiden”? Det är bara ett förslag.