Halvgudarna går igen
Efter den gångna veckans betraktande av vältrandet i Michael Jacksons död kan man lugnt konstatera att när det gäller idolskap har utvecklingen stått stilla under tusentals år.
I den grekiska mytologin fanns begreppet heroer, halvgudar vars ena förälder var en gud eller gudinna. Konungar, furstar och deras ättlingar upphöjdes ofta till detta hedersbegrepp, det har ju alltid varit viktigt att via blodsmagi kunna hävda sin makt och ställning genom förbindelser med de högre makterna.
Sätten de utvalda manifesterade sin upphöjdhet inför pöbeln var ungefär detsamma då som nu. Männen hade guldmasker och dyrbara vapen. Kvinnor målade ansiktet i vitt, klädde sig i svindyra kläder och satte upp håret i konstfärdiga håruppsättningar vilket tillsammans med glänsande smycken fick dem likna övernaturliga väsen.
Lägg till en stor stensal, rökelse, sjungande körer och all annan pompa och ståt så är steget inte långt till dagens scen.
Men i demokratins vagga kunde också vanliga män som utmärkte sig genom överlägsen styrka, mod, insikt eller duglighet utses till heroer efter sin död.
Tillsammans med kungligheterna betraktades de som länkar mellan människor och gudar/gudinnor.
Vissa orter hade heroer som skyddshelgon och byggde helgedomar där folk kunde offra till deras ära.
Ju kändare personen var, desto fler turister sökte sig dit vilket gynnade det lokala näringslivet. Prästerskapet som levde på att hjälten dyrkades såg till att myten hölls vid liv, kungen och adeln ökade sin popularitet genom att visa att de minsann var polare eller släkt med hjälten.Michaels Jacksons
talang har helt uppenbart upphöjt honom till en hero och hans död har därför förvandlats till en offentlig sorg-manifestation.
Nu ska dessutom ett begravningsspektakel sättas igång, ett av de noga regisserade offentliga skådespel som existerat sedan mänsklighetens gryning.
Gråterskorna och berättare som hyllar den döde hörs redan. Några fans har till och med tagit livet av sig efter Jacksons död, på samma sätt som människor alltid låtit sig offras för att kunna följa en högreståndsperson in i dödsriket för att vara honom eller henne nära där.
Vi tror vi är så moderna med all internet, latte, globalisering och MTV men djupt där inne har absolut ingenting hänt. De uråldriga myter som vi använder för att tolka världen är detsamma som de alltid har varit.
Mänskligheten är evig, ritualerna likaså, och det är både sorgligt, märkligt och trösterikt.