Mamma Ebbas attack mot Jimmies mikroskopiska fikonlöv
Äntligen stod Ebba Busch i talarstolen.
Ämnet var energipolitik, men vad brydde sig närvarande journalister om oviktigheter av det slaget när vice statsministern har pucklat på självaste Jimmie Åkesson.
Angreppet skedde på Twitter i går kväll, en evighet sedan i vår tids hyperaktiva nyhetsfabriker, och sedan dess har de politiska reportrarna våndats och ringt pressnissar och utnyttjat alla sina kanaler för att få kommentarer.
Klockan 10, elva timmar efter rallarsvingarna, gjorde så fyra ledande politiker entré i Rosenbads pressrum.
En energipolitisk proposition har lämnats över till riksdagen och Ebba Busch, högst i hierarkin, inledde.
– Elsystemet ska byggas ut och bli robust.
Siffror och facktermer kom och gick, KD-ledaren pratade om dönätstart och energieffektivitet och 300 kilowattimmar år 2045 och såg på det hela taget nöjd ut.
– Elektrifieringen är central, lade finansminister Elisabeth Svantesson till insiktsfullt då det blev hennes tur.
– Robust energisystem, förklarade klimatminister Romina Pourmokhtari, som om vi redan hade glömt vad Busch nyss sagt.
– Energiplaneringen är central, mässade Sverigedemokraternas energipolitiske talesperson, Tobias Andersson, som om vi redan hade glömt vad Svantesson nyss sagt.
Givetvis är det bra att Tidöpartierna tar ett helhetsgrepp om detta område och att experter och oppositionen har involverats då energipolitiken läggs om och ett ökande elbehov ska mötas.
Dessvärre visade det sig att journalisternas intresse för leveranssäkerhetsmål och energieffektivitet och rationell tillståndsprövning var marginellt då politikerna efter 29 minuter pratat klart och det var dags för enskilda intervjuer.
Annat ansågs vara viktigare.
Som att Alice Teodorescu Måwe, KD:s toppnamn i det stundande EU-valet, i en intervju härom dagen varit ofin nog att påminna om SD:s nazistiska rötter.
Sverigedemokraterna blev arga och argast av dem alla blev Åkesson, som på twitter utslungade en harang om självgoda finborgare.
Vilket i sin tur fick Busch att på samma plattform anklaga SD-ledaren för att vara en snöflinga som passivt aggressivt och med ett ”mikroskopiskt fikonlöv” (häpp!) ge sig på hennes partikamrat.
Vice statsministern rådde även Åkesson att komma över sitt partis nazistiska bakgrund, det hade hon nämligen själv med föredömlig snabbhet lyckats göra.
Finansministern försvann då ingen ville prata med henne och framför klimatministern ställde sig en pliktskyldig liten kö av reportrar.
Betydligt fler var intresserade av att ställa frågor till sverigedemokraten Andersson.
– Har du några kommentarer till ordbråket mellan Busch och Åkesson, ville en journalist veta.
Politikern svarade någonting till intet förpliktigande och en stressad medhjälpare vädjade om att frågorna skulle handla om ämnet för presskonferensen.
Ett önskemål som var lika dömt att misslyckas som en gång Erik Hamréns förhoppning om att det svenska fotbollslandslaget skulle spela offensivt och underhållande.
– Ordkrig, sa nästa reporter, Andersson log och låtsades som att det hela var en petitess.
Längst var givetvis kön hos Busch.
– Varför anklagar du Åkesson för snöflingebeteende?
– Vad menar du med mikroskopiskt fikonlöv?
– Skadar det här Tidöpartierna?
Busch, en pålitlig leverantör av oneliners, var sitt vanliga självsäkra jag och förklarade att ”mamma Ebba” helt enkelt var tvungen att gripa in.
Hela den här cirkusen är naturligtvis julafton för en opposition som poppar popcorn och skickar ut sina strateger för att i sociala medier skadeglatt elda på.
Och visst, under denna något töntiga konflikt vilar någonting viktigare, en grundläggande skillnad, nämligen att SD i viktiga bemärkelser inte är ett borgerligt parti.
Möjligen jublar dock socialdemokraterna för tidigt och för högt över korsdraget som de öppnade fönstren har resulterat i.
Det kan visa sig vara det korsdrag som Tidöpartierna behöver för att samarbetet ska överleva hela mandatperioden.