När man blir gammal blir ljudkulissen full av revor
Vår hund har blivit döv. Han är 84, om man räknar hundåren enligt gängse formel, så vad kan man säga om det?
Vad som helst, antar jag. Han hör det ändå inte.
Han verkar inte plågad av sin dövhet. Tvärtom. Den har givit honom en ny värdighet. Hänger andra hundar i kopplen som ilskna, halvfällda vindbryggor och skränar åt honom, går han numera lugnt förbi. Hundar med platta trynen, vars rosslingar han brukade missta för morranden, hälsas nu på samma vänliga sätt som alla andra. Ringer det på dörren sover han vidare. Det är tråkigt att han inte längre välkomnar mig när jag kommer hem. Å andra sidan ska inte en 84-åring svassa för en 47-åring.
Han har blivit en aning mer inbunden, men har antagligen ett rikt inre liv. Han verkar mer harmonisk än någonsin. Av och till känner jag ett styng av avundsjuka.
Vänta lite nu. Inte gå i taket. Jag vill inte alls trivialisera den prövning nedsatt hörsel innebär. Jag muckar inte med något riksförbund. Men det finns kanske en tanke bakom att hörseln ofta blir sämre med åren.
När man är ung är ju hörseln en njutningslysten gamäng. Nästan allt man hör fyller själ och kött med glädje och förväntan: gruset som sprätter under cykelhjulet, pannkakorna som fräser på spisen, blixtlåset som dras ned. Musiken. Janis Joplins ”Piece of my heart”, Lou Reeds ”Sally can’t dance”, Elgars cellokonsert, Portisheads ”Glory box”, Bix Biederbeckes ”Big boy”, Kevin Rowlands ”My national pride”, Bruce Springsteens ”Meeting cross the river”, Bachs kantater, Triffids ”New year’s greetings”. Tusen ljudkulisser för livets pjäs. Och nästan allt folk säger – föräldrar och en del lärare undantagna – är intressant.
Men vad hör man när man nått så långt att man måste börja ansa öronhåren? Mestadels kommande katastrofer. Att kylskåpet lagt sig till med en olycksbådande hostning. Att något i bilen kvider av utmattning vid varje vänstersväng. Att pannan plötsligt tystnar, när det är minus 21. Och vad gäller det tänkvärda i det folk säger …
Låt oss säga att hörseln har blivit en inkräktare.
Musiken finns kvar, förstås. Men ljudkulisserna har stora revor som släpper igenom en rosslande, gnisslande, bjäbbande vardag. Vår hund bär på ett nytt, fridfullt uttryck. Jag förstår varför. Det är allt jag vill ha sagt.