Bloggarna vältrar sig i självömkan
Carolina Gynning ska lägga ner sin blogg eftersom hon, liksom Marcus Birro, blivit utsatt för ondsinta kommentarer. I stället för att radera, eller stänga av kommentarfunktionen passar båda två i stället på att stärka sitt varumärke genom att attackera denna anonyma, svårkontrollerade massa som kallas näthatare.
Marcus Birro lyfter det hela till oanade höjder när han i en artikel på Newsmill berättar om vilket lyft hans författarskap har fått av bloggandet och sedan ägnar sig åt ett formidabelt vältrande i självömkan över hur näthatarna dödade hans kärlek till bloggen.
Carolina Gynning säger att hon utsätts för sexism men har samtidigt anspelat på sex under hela sin karriär.
Missförstå mig rätt, jag förnekar inte näthatets existens och hyser ett djupt förakt för alla som inte vågar stå för sina åsikter med namn och bild. Däremot har jag svårt för det klassiska greppet att skaffa sig uppmärksamhet genom att spela offer och/eller gå till angrepp mot någon.
Vi har sett det förr, många gånger. Leif GW Persson hoppar på någon polis/åklagare när han ska komma ut med en ny bok, Jan Guillou likaså. Om de attackerade försvarar sig är kulturstriden eller författarbråket ett faktum och de inblandade får gratis reklam.
Att vara ett kränkt offer fungerar också utmärkt för att skaffa sig uppmärksamhet, eller att tala ut för att hjälpa andra i samma situation när man så lägligt ska släppa en skiva/bok/åka ut på turné eller vad det nu är som ska säljas.
Därför är det väldigt svårt att tro på vad någon säger längre. Men i kontrast till detta har vi Sara Mohammed, Dilsa Demirbag Sten och de andra kvinnliga debattörer med invandrarbakgrund som kämpar mot hedersmord och annat medeltida förtryck som förklätts i diverse religiösa bortförklaringar.
Det hat som dessa kvinnor tvingas utstå, främst från manliga invandrare är reellt och ofta förkommande. Men inte gråter de ut i tidningarna och de skulle inte drömma om att göra sig själva till spektakel eller offer för näthat.
I stället fortsätter de rakryggat att kritisera, förändra samt bekämpa pk-fnoskler. Så till skillnad från dramadrottningarna med sitt varumärkesbyggargnäll är de värda all respekt, både som förebilder och sanningssägare. Eller som George Orwell uttryckte det:
I en värld av svek är yttrande om sanning en revolution”