Nu är det slut på Barbie-dissandet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Är Barbie synonymt med ett liv i fotboja vid spisen med tjugo barn kring anklarna? Är rosa kläder tecknet på att man är körd? Ibland kan man undra, så som ”tjejkultur” diskuteras. Senaste exemplet som jag hakat upp mig på var på Aftonbladets Family-sidor en lördag för två veckor sedan. Det handlade om en morsa som uppmuntrade sin dotter att klä sig som en prinsessa och leka prinsesslekar. Visst, dotterns rum var så rosa att man blev lätt illamående men samtidigt: så här uttalade sig jämställdhetsforskaren Ingemar Gentz som sa sig vara upprörd:
– Det känns gammaldags och förnedrande att föra in barnen i så snäva könsroller.
Och:
– Man ska inte styra bort från det ”flickiga” helt och hållet. Då blir hon en outsider. Men man ska bredda så mycket som möjligt och erbjuda henne andra saker.
Andra saker? Jag slår vad om att det är ”killiga saker” han syftar på. För det är vi ju alla överens om i den svenska jämställdhetsdebatten, verkar det som, att pojkkulturen är den rätta. Tjejer som spelar fotboll eller leker med dinosaurier är kalas. Tjejer som kammar manen på sin My little pony eller drar dockvagnen bakom mamma eller pappa på Konsum, fy vad sorgligt. Jag var själv så löjligt principfast innan jag blev mamma. Mina regler:
1 Inget rosa.
2 Uppmuntra fotboll och annat.
3 Absolut inte leka med Barbie.
Sista regeln trots att jag själv älskade Barbie när jag växte upp. Jag hade Barbie och Ken och bilen och hästarna och stallet och jag kunde leka i timmar, bygga upp en hel fantasivärld kring henne. Nu visar en brittisk studie att unga halshugger sina Barbies eller kör dem i mikron för att göra upp med sin barndom. Kan det ha något att göra med vårt totala förakt för Barbie, symbolen för ”tjejigt”? Kör killar sina He-Mans i mikron? Nix. I likhetsfeministens namn – jag kallar mig fortfarande feminist med glädje ifall någon undrar, inte alls jobbigt – har vi sparkat på flickornas kultur och lyft lyft lyft killarnas. När vi i själva verket borde vara mycket bättre på att dissekera hur pojkkulturen i mycket större grad producerar sämre pluggisar och, i värsta fall, våldsmakare. Sedan jag fick en dotter har jag med stor sorg sett hur ängsligt jag själv och många andra tassat omkring och liksom, oj, nu gillar hon rosa, är det kört då? Eller, hon vill inte ha byxor på sig, är det mitt fel? Sedan har vi jublat när hon klättrat högt eller sparkat fotboll.
Jag har hört mammor vara uppriktigt oroade över att deras döttrar härmar dem och vill sminka sig eller klä ut sig. Men det är slut på detta dissande. Jag ska med glädje köpa en Barbie åt min dotter om hon vill ha det en dag. Eller en prinsesskjol som gnistrar.
Visst, jag har vissa idéer fortfarande, hon får inte köpa den lobotomerade Barbietidningen. Och så klart ska vi spela fotboll också om hon vill. Men om hon blir värsta tjejtjejen ska jag inte bete mig som en syndande katolik och liiida alla helvetets kval för det.
Nej, då är det så och då ska hon få all respekt ändå. Och
lika lön för lika arbete en dag, hoppas jag. Länge leve prinsessorna.