Det offentliga samtalet är ett stort nyckelexperiment
Minns ni nyckelexperimentet? Man sitter bredvid någon som man är lite lätt bekant med. Småpratar. Mitt i en mening lägger man upp nycklarna på bordet. Sedan puttar man nycklarna närmre och närmre den man talar med. Bara i förbifarten. Utan att titta.
Hur nära kan man komma, utan en reaktion? När kan man se att obehaget växer? När fastnar den sneglande blicken vid nycklarna? När flyttar sig den bekante längre bort från bordet?
De flesta av oss har inte ägnat oss åt hyss av det där slaget sedan vi satt i skolmatsal. Men i all enkelhet har kartläggningen av var luften slutar att vara fri sina poänger.
Det går knappt en dag numera utan att man får läsa om någon som sagt något fel. Eller skrivit något fel. Eller tagit fel bild. Eller haft fel åsikt. Och, för att gå rakt på kärnan, har ni lagt märke till sättet som allt det felaktiga beskrivs på?
Kritiken är inte av det sakligt analyserande slaget. Inte formulerat på den sortens språk som man skulle använda om man stod på fyra, fem meters avstånd och granskade en målning. Nej, det här är en helt annan typ av språk. Irriterat sjasande. Personligt och förnärmat. Det handlar inte bara om att något som sagts, skrivits eller tyckts är fel. Det handlar om att det inte borde få sägas alls. Det måste sättas snävare gränser för vad som ”är möjligt att säga”. Att åsikter man inte gillar kommer för nära, hur långt borta de än är, bara genom sin blotta existens.
Det är som ett stort nyckelexperiment. Som om det offentliga rummet slutat att vara offentligt och i stället blivit jättelika privatsfärer.
Det här är MIN offentlighet. Kom inte och lägg DINA fula nycklar i MIN offentlighet.
Luften, om man säger så, är inte alls fri längre. Eller borde i alla fall inte vara det, enligt alla dem som likställer det avvikande med föroreningar.
Jag är en aning överrumplad över hur snabbt den där oron över att alltför mycket ”är möjligt att säga” har spridit sig. Hur den ostört fått slå rot och gödslas, till och med på kultursidor som säger sig vara upplysningens väktare. Över hur få det är som harklat sig, sträckt upp handen och ställt frågan:
Är ändå inte poängen med ett offentligt rum, att ingen kan kräva att få möblera det helt efter eget huvud?