I EU kan ingen höra dig skrika
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Regissören Ridley Scott lyckades skrämma oss med ett gökur. Ni vet hur det är i Alien-filmerna: folk går omkring och ser normala ut och så rycker det i tarmarna och, ko-ko, ut kommer lilla Alien, ungefär i navelhöjd.
Sigourney Weaver, i allt mer katastrofala frisyrer, påstås spela filmernas huvudroll. Men göken är ändå gökurets huvudperson. Och det är en rätt knepig roll att spela. Alien hör till de där rollerna som egentligen ska symbolisera något annat. Något som inte går att göra med ett lass skulpterad och datastyrd silikon. Rädslan, skräcken, det ogripbara och okända.
Vilket för oss till Jean-Marie Le Pen, inte heller i dag president i landet med tusen ostar, tiotusen viner och en miljon ursäkter för att dumpa dynga på stadshusets trappa. Det är inte bara Le Pens gäddkäft, hans politiska program och hans vana att posera med bar överkropp som får honom att likna Alien. Släktskapet är också konstnärligt.
Ni har kanske noterat en nervös underton i rapporterna efter att Le Pen gick vidare i Vem vill bli president.
Något outtalat och mer än en enögd främlingslegionär på väg mot kompanistryk. En Alien-känsla.
En aning om att den europeiska politiska klassen; politiker, journalister, kommentatorer och andra dagdrivare; vet att Le Pen, precis som Alien, bara är en stand-in för det där de egentligen är rädda för.
Vi kan kalla det folket.
Inte så att Le Pens frätande slem, ens i Frankrike, är någon slags folkets sanna röst. Men väl en hörsammad uppmaning.
Här har den europeiska politiska klassen förklarat att bara byfånar kan tillmäta nationalstaten någon betydelse. Den har kallat alla som ogillar en gemensam valuta för extremister. Den har gjort klart att det är reaktionärt att inte vara en ständigt flyttbar världsmedborgare. Den har markerat att den politiska klassen i varje land har mer gemensamt med klasskamraterna i andra länder än med sina egna landsmän. Den har förklarat att folket måste tänka likadant, på sin låga nivå. Annars är folket fascister.
Och vad är tacken? Jo, folket har lyssnat. Och röstar på en extrem byfåne och reaktionär fascist.
Den politiska klassens väljarförakt har placerat göken i uret. När han tittar ut får de sina värsta farhågor besannade. Göken får stryk men det osynliga hotet dröjer kvar: det korkade, omoderna, fascistoida folket.
Hur det kommer att gå i Europa bestäms inte av Le Pen. Det bestäms av hur sidenslipsarna i euroklass reagerar på att stå näbb mot näbb med sin gök.
Antingen förstår de att de måste knyta an till sina väljare igen, eller så bestämmer de sig för att det får vara slut på väljarnas sabotage på färden mot det oundvikliga, avnationaliserade, eurofierade målet.
Väljer de det senare blir det ungefär som i Alien: i EU kan ingen höra dig skrika.
Ko-ko.