Jag minns mitt liv genom dvd-boxar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Säg mig vilken tv-serie du knarkar och jag ska säga dig vem du är.

Är du en House-dyrkare som är cyniker på ytan men precis som House-doktorn har ett bultande hjärta därinne. En ensamvarg? Eller är du en singeltjej som önskar att singellivet i Stockholm, Göteborg eller Svenljunga var aningen mer likt det Carrie lever i New York och att du var aningen snyggare, smalare och häftigare? Att din väska var Louis Vuitton och inte Lindex?

Jag kan dela in mitt liv i dvd-boxar. Vissa delar in det i musik. Minns klädesplagg och ögonblick och kyssar tack vare låtar – jag minns mitt liv i dvd-boxar.

”Sex and the city”

Som till exempel ”Sex and the city”, sommaren 2006. Konstigt, jag var inte singel utan höggravid. Och skitnervös. Jag hade tidigare fött en dotter med kejsarsnitt och nu skulle jag föda den konstiga vägen, mellan benen. Klart man var nervös. Det var sommar och varmt och jag var gigantisk och låren skavde mot varandra. Min man var också nervös. Jag antar att vi behövde fly och fnissa och andas in lite glamour. Men vi var för snåla för att köpa storboxen med alla SATC-avsnitten. I stället fick mannen åka i skytteltrafik till Åhléns och köpa säsong efter säsong efter säsong när vi insåg att vi avverkade SATC i ett rasande tempo. Vi behövde Samanthas sexteorier och Carries funderingar kring skor och kärlek. Vi behövde lätthet och New York-kvällar för att inte tänka så mycket på förlossning och moderkakor och blod. Vi såg det sista avsnittet några timmar innan vattnet gick.

Skål Carrie!

”24”

Åh, herregud. Jack Bauer och jag alltså, we go way back. Vi har varit igenom mycket. Han är som en bror för mig. Men den viktigaste perioden med honom var en vecka under min andra graviditet (mycket ”på smällen” i mitt dvd-liv).

Tidigt under graviditeten fick jag lite komplikationer och vi var inte säkra på hur vårt barn mådde därinne. I ett mörkt, litet hål med mycket gråt befann jag mig i lite över en vecka innan besked kom att allt var bra. Tankarna malde och jag kunde inte sova under den där hemska veckan. Om det inte var för Jack hade den där veckan varit ännu värre ... för vad som än händer en själv så har Jack alltid lite mer att stå i. Hans fru blev dödad, han har blivit torterad av alla världens terrorister, han har tvingats lämna sin dotter när han fejkade sin egen död, han har blivit förrådd av personer han trodde var hans vänner, han har varit nere på nio cirka 64 gånger men alltid rest sig igen. Och jag har rest mig med honom. Dessutom är ”24” så jävla invecklat och innehåller så många ansikten, namn och vändningar att man inte hinner tänka på sin egen smärta.

Jag älskar dig, Jack.

”Grey’s Anatomy”

Kom igen, alla vill innerst inne vara doktor. Hjärn- eller hjärtkirurg då. Eller ligga med en.

Jag är i alla fall fortfarande inte över Grey’s. Alla tjatar om att den har ballat ur och blivit så orealistisk men jag är lika lojal som ett Glamour-fan. Jag skiter i vad som händer, jag kan ändå inte leva utan McDreamy, McSteamy, doktor Bailey (åh, om man hade en sådan mentor), Meredith och gänget. Knarkar det i synnerhet när det känns som om man mest traskar runt i vardagen och önskar att man var lite snyggare och smartare och mer ... doktor.

Dr Bailey. Överge mig aldrig!

Men sen då? Vart tar jag vägen efter det här?

Min kontaktannons ser ut ungefär så här: Glad och käck småbarnsmamma som ibland blir rastlös och vill fly vardagen, söker en dvd-box som är hård men rättvis och samtidigt erbjuder glamour och flärd.